Aftonbladet – 23 november 1865, sida 3

1: MV. EON ERNER En Pariser-afton i Eallo Ze: z. (Korrespondensartikel företrädesvis tillegnad damerna.) There is one thing that every individual can do; they can see to it that tbey feel right. (Uncle Toms cabin.) Ait välja en lockande titel på ett arbete är ju den första och någongång vigtigaste uppgift, en författare har att lösa. Vi tro oss ock hafva väl undanstökat denna del, och se redan i andanom våra unga lands. maninnor, förledda af den öfverskrift vi valt, undansmyssla bladet? från pappa (som också, oss emellan sagdt, gerna kan vänta en liten stund). En afton i Salle Herz!... Öfverlycklige korrespondent! Troligen har han fått höra Asscher, Diemer, Schuloff, Littolt, Ritter, eller till och med den gudomlige Henri Herz sjelf! . Sakta, sakta, mina demer! Henri Herz, som i parentes sagdt och utan att vilja afkyla er entusiasm, börjar gå på 70-talet, är icke destomindre af smekmånadsbestyr hindrad från att uppträda, och hvad de öfriga beträffar, känner jag ej deras skäl, men visst är att de den qvällen ej läto höra sig. Men hvar menar hen då i all verlden med sin Salle Herz? Åtminstone bör han väl uppduka ett talage af profver på rådande parisermoder med vägra förutsägelser öfver de närmast kommande! Rätt gissadt!... Damerna, afkastende både de näpna mössorna med mercurii-vingen och de små hattarne, som bättre än sjelfva Jardin dacelimation vetat fästa de brokigaste fjärilar och fåglar, komma under instundande saison att avlägga — chapeaur tricornes Louis. XV! Och detta på fullt allvar till på köpet! Damernas toilett är hufvudsak. Hvad herrarnes beträftar, rörer reformen de nedra extremiteterna. Troligt är nemligen, att höga, åtsittande, lackerade stöflor under vintern komma att bäras utanpå le pantalon collant?, — I stället? — För ingen del, i societeten... Och pu, mina damer, sedan jag genom ett oskyldigt konstgrepp fängslat er uppmärksamhet, och då nm en gång fått min epistel i handen, läggen den ej bort, fastän den ej kommer att afhandla den här rådande lyxen med sina bjerta färger och excentriska kostymer. Den lyx, som här kommer att vidröras, heter nöd; färgen är den svarta och kostymen — nakenhet. Den afton, hvarpå min titel lofvat er beskrifningen, hade nemiigen till föremål ati i Frankrike — och med Fraukrike följer j verlden! — verka godt för a je den sednaste verldshändelsen, eller slafveriets utrotande i Amerika, uu i f.llkoraligaste brist på föda, kläder och upplysning, med ett ord, i undlig och lekemlig nöd stadda slafbefolkningen, utgörande 4,500,000 själar: ålderstigne, män, qvinnor och barn! Att ej behjerta eåda a olyckor, att tenklöst låta dem gå in genom ena örat och ut genom det andra, hötves ej den på hjertats vägvar bildade qvinnan; och i intet land, minst uti vårt, förtjenar hon att sukl för en dylik likgilughet. Också, mi rinna, om du tålmodigt följe stycke, skall belöningen ej utebii. Du skall finna, att de chevalereska fransmännen ät ven i detta hänseende skänka damerna tillbörlig hyllning. Och nu till vår gemensamma afton 1 lokalen Hers en afton, som jag för min del ej snart ekall glömma. Häromdagen låg på mitt bord en inbjudning af upgefir töljande lydelse: Ni är anmodad bivista ett möte (följde stället), ium, 2 deieserade från Amerika, biträdda ef några franeka vänner, ekola redogöra för de nyss befriade elafvarnes ömmande belägenhet i Nordamerika och föreslå hved söm för dem kan uträttas.? Namnet Laboulaye, det må läsas iden nyaste bokhandelskatulogen eller på ett förejäsningsprogram, har alltid på mig haft en både elektrisk och macnetisk verkan, det ednare välförståendes ät det attraktiva hålet. Dertill kom denna gången det lockande sjelfva ämnet, detta ämne som inspirerat och odödliggjort Wilberforce, Beecher-Stowe och Lincoln, så många andra af civilisationens idlaste arbetare att förtiga. Af alla krältsär i samhället, på hvilka denna lagt sin helande hand, återstod blott ett enda, slafou ef: t der under M. Labonlayes pre