Aftonbladet – 22 november 1865, sida 3

sett giftet tillredas. L. hade ej varit sträng, utan hade hon fått göra som hon ville, blott hon skötte kreaturen väl. Hon hade aldrig hört att Lysen varit sjuk förr än efter en resa. Domh. (till L.) Med denna resa menas väl resan till Carlsforss. Det var ju efter densamma som på beslöt att taga lifvet af Lysen? a Vittnet hade sig för öfrigt bekant att Lysen kräkts flera nätter innan han dog och den sista värst, men det var ej heller ovanligt att han kräkts om dagarne. Under sista hösten hade vittnet förmärkt att Lysen haft uppkastningar. Domh. (till L.) Gaf ni ej honom arsenik förr än de sista tre qvällarne? Nej... Domh. Ar det bestämdt det? L. Ja. Anna Lisa Olsdotter hade sedan 1863 såsom köksa tjenat hos Lindbäck och i allmänhet burit in gröttallrikarne om qvällarne. Angående mjölken beiättade hon detsamma som Johanna Ölsdotter. Hon hade aldrig funnit L. despotisk, tvärtom beskedlig; mamsell Agren åtnjöt företrädesvis familjens förtroende; då L. skulle ut i sockenbud, sade han ofta till i köket om mat, som han skulle taga med sig till de fattiga. Ibland skickade han drängen Nils Erson med mat, och vittnet hade sig bekant, att han bland annat sändt nära nog ett helt lass med kläder, halm, potates m. m. till ett fattigt folk i Strand, samt att Nila Ersson varit en gång med mat och tre gånger med ved till Daniel Andersson i Huken. Augusta Olsdotter hade blifvit anställd hos L. i Okt. 1864 såsom ladugårdspiga, hade ej hört L. yttra missnöje med Lysån, och hade funnit Lindbäck vara en glad menniska och en ordentlig, men ej sträng husbonde. Derefter upplästes en frän Daniel Andersson iniemnad skrift af följande innehåll: .Som jag af länsmannen Bengtzon blifvit anmodad att meddela upplysningar i målet med kyrkolierden Lindbäck, om jag har några, så får jag tillägga följande: Det är bekant att jag den 19 Oktober 1854 blef 4 gånger ovanligt illa sjuk efter nattvardens emottagande. Efter 8 veckor kom Lindbäcks dräng Otto Larsson med 1 lass ved och helsning ifrån Lindbäck, omjag ville han skulle komma och gifva mig nattvarden snart, blott bud sändes, så bad jag drängen helsa att han skulle dröja till fram i juldagarne. Orsaken till dröjsmålet var att jag froktade att åter efter nattvardsvinet få svårare plågor, såsom flera gånger händt. Under tiden fick jag höra omtalas att flera personer fått ne kastningar efter nattvardens anammande af L., fven derför blef jag mera rädd för vinet, ehuru jag ej tänkte att vinet var med vilja skadande, utan trodde att det ej var helsosamt, emedan L. haft det i kopparkärl eller annat erggitvande. Detta fruktade jag, men vågade ej säga det till L., som jag trodde skulle upptaga det illa. Jag sände under vintern efter L., som kom, följderna blefvo svåra — och detta var för 5:te gängen. Vid detta tillfälle beklagade min hustru tillika, att jag efter nattvarden skulle få så svåra plågor. IL. svarade: Ah, nu tror jag allt det gått öfver. Min hustru sade då: Det är ej nog med att detta blir en svår natt, utan han (hon menade dermed mig) blir efter sådana slitningar så sönderbruten i hvar lem, så det kan ingen tro hur illa dålig han blir i långsam tid derefter.? L. svarade: Ja, jag tror det.? Längre fram på vintern kom L. hem till oss sent en qväll och frågade mig om ej länsmannen varit hos mig. Jag svarade Nej. Då frågade han om jag hört att min moders lik skall upptagas och bad att jag ej skulle påyrka att det måtte ske. Han bad äfven att jag skulle bedja de andra närmaste slägtingarne icke påyrka det. 1862 om vintern fick jag sömndroppar af L, med tillsägelse att till natten taga 30 droppar. Han gaf mig sjelf första gången och sade att om dessa ej skulle gitva sömn, skulle jag 2 timmar efteråt taga in 40, och om de ej gifva sömn, så gick det an att gifva mig 50 droppar. Jag blef sömnig, men kunde ej sofva, begärde eiter 2 timmar att få taga in, men som jag ej var af doktor tillrådd, tog jag blott några droppar öfver 20. Jag hade ingen sömn, endast svårare plågor. Efter två timmar ville jag tagain igen, fast jag ej minns huru många droppar jag då tog, men ej så många som andra gången, då jag fick hastiga uppkastningar efter hvarandra. är några dagar led, begynte jag om qvällarne laga in af desamma, men tog då blott 20, ibland mera, ibland mindre, och då skadade de icke, utan verkade sömn. Under den tid L. varit 1 Silbodal, har jag ingen gång haft uppkasiningar af någonting annat än af nämnda droppar och af nattvardens emottagande de 5 gånger, som förr omaämdt är i mitt vittnesmål den 31 sistl. Maj. Dessa ord må till mitt förra afgifna vittnesmål tilläggas, och betygar jag sanningen häraf på min förr aflagda ed.? Domh (till L.) Bestrider ni dessa uppgifter? L. Nej. Ågren, som fått tid att besinna sig, tillspordes nu äter om förhållandet med den ostötta arseniken och upppgaf efter många omsvep att det kunde vara möjligt, att hon äfven haft arsenikvitar i ett papper i byrålådan, samt att, om så var, lessa följt med gamla medikamenter, som hon inropat på en auktion. 2 Domhafvanden fann det eget, att mll Å. ej nade bättre reda på sina byrålådors innehåll, nen kunde ej få henne närmare, än att hon nedgaf, att det var möjliat och att hon trodde let gift i bitar kunnat finnas i hennes låda. På fråga till Lindbäck hvarföre han sökt få rift från Christiama, då han kunnat fortfarande jaga arsenik i Ågrens låda, svarades, att han ej velat taga allt giftet från henne, emedan hon ,egagnade det åt kreaturen, och han dessutom inskat erhålla blåsyra. Atskilliga andra personer, än de här ofvan mnda, hördes äfven, men då deras uppgifter ej inverkade på saken, förbigå vi dem. Sedan domhafvanden tillkännagifvit, att målet comme att.uppskjutas, för införskaffande af Lindväcks och Agrens prestbevis, af sådana kyrkböcker och anteckningar, hvarigenom utredning unde vinnas om nattvardsgång m. m., samt för värmare upplysningars inhemtande om de åtsärder Lindbäck vidtagit för att skaffa sik gift sån Christiania, utsattes målet till ny handläggling vid Långelanda tingsställe den 21 Decemer, hvarefter det nu hållna extratinget aflystes d. 27 på aftonen. En timma sednare anträdde direktör Wiberg terresan till Carlstad, medförande Lindbäck, wilken icke heller då på minsta sätt af folket fredades. De togo nattqvarter på Trubby gästifvaregård och anlände till Carlstad påföljande ftermiddag. — Innan referenten lemnade orten, besökte wan Silbodals prestgård samt besåg lokalieten. Prestgärden utgöres af en större tvåfåningsbyggning och en mindre envånings, jelägen midt emot den förra, tvärt öfver särdsplanen. I sistnämnda byggnad var exjeditionsrummer beläget till höger i förstusan, och innanför expeditionsrummet ett