Aftonbladet – 22 november 1865, sida 2

allt detta?, tänkte Beatrice, Pjag måste glömma det.? Hon skyndade ut ur biblioteket, som om denna lugna tillflyktsort, der hon hade tillbragt så mänga lyckliga timmar, vore bestämd att bli hennes graf. Hon gick tillbaka till sitt rum och frågade sig sjelf: Hvad ska jag göra ?? ?Jag vill skritva till Gilbert?, tänkte hon, ?och be honom komma hit. Hans närvaro här skall göra slut på all fara. Hon satte sig genast ned vid sitt skrifbord och skref med fullt hjerta följande rader: Gilbert, kom — jag beböfver dig. Olyckor och faror sväfva öfver mitt huivud ; jag tillstår att jog icke vet under hvilken gestalt, men jag vet att de äro nära förestående. Kom — det är till min vän jag talar. Jag bryr mig ej om hvilka band möjligen kunnat ha ställt SR mellan 0383 — du är alltjemt den äkta Gilbert Gervoise, 1 hvilken jag kan lita i sorg och fara. örlåt mig om jag låter dig företaga en i din tarke onytug resa; men jag har lidit mycket och icke kallat på dig — ja, äfven detta bref skall ej afsändas förrän den yttersta nödstvingar mig dertill. Lef väl, om du icke sktHe efterkomma denna bön — ja, skall inte tadla dig, Gilbert. Du skall alltid vara min bäste och ädlaste vän. Beatrice Gordon.? ?Hvad kan han ha velat se i dem?? tänkte Beatrice. Hon tog upp en af böckerna, öppnade den på måfå och läste: Detta gift verkar, i likhet med många andra växigifler, låogsemt och säkert. Det varlemnas intet spår som icke utplänas ef. ter några få timmar. Mean antoger att det ir detia som till en stor del ingått uti itallenardies aqua töfana och fransmännens pondre