Aftonbladet – 22 november 1865, sida 2

dock så föga fast, att den redan en gång under dess korta tillvaro förändrats, och sannolikt skulle äfven iu pågående riksdag komma att medföra ytterligare förändringar. Denna rörlighet hos första kammarens grund skulle komma att medföra en rörlighet hos sjelfva kammaren, och den återhållande kraft, man hos densamma velat spåra, skulle kofiimn att blifva ganska problematisk. Tal. hade önskat, att flera personer af motsatta sidan yttrat sig i denna del af frågan, men ville ej längre dervid uppehålla sig, utan återkom till den fråga, han i början vidtört, nem: ligen huruvida ridd. och adein egde fullkoml:? frihet i sitt beslut angående det hvilande förslaget. Detta ansåg tal. vara förhållandet för det närvarande, men icke för framtiden. Tvåkammarsystemet och allmänna val vore något, som låge 8å,i det närvarande tidi och som vunnit så mycket användande i helä Butopa; att äfveti om någon af ridd. och adeln skulle för sih dl vilja förkasta så väl det ena som det andra, vore tiden dock nu inne att söka undertrycka en sådan känsla, för att något närma sig den mening, som blifvit uttalad af vårt lands rege.ing och understödd af många dess invånare: För sin del trodde talaren icke mycket på tvåkaminaf. systemets förlräffligntt, men ansag dock ej, att det skulle komma att medföra någon egentli skada. — Vida betänkligare vore dereniot GC allmänna valen, men man vöre äfven i afseehde å dem underkastad modet. De värd; för ätt, ! agna ett hvardagligt talesätt, en politisk krinöin, i det de omfattade mycket med ett litet innehåll. Det vore emellertid förgäfves att sätta sig emot deras införande; — de skulle dock alltid bana sig väg, uch det vore derför nölvändigt att söka ordna dem så, att de så mycket som möjligt blefve tryggande för fäderneslandet. Kunde man i detta hänseende i någon mån lyckas, 3å finge man jemka med sig. och tal. vöre då beredd att antaga dessa val för andra karin. maren. Men ehuru tal. vore beredd att för andra kammamaren antaga de samfälda valen, ville han dock icke ati-aga det kong. förslagets andra kammare; den föreskrifna census måste först borttagas, t annars kunde man ej sätta något förtroende till dess hållbarhet. Men när man gjort en sådan eftergift, kunde man äfven fordra att i den öfre kammaren finha styrka och ett stöd för konungamakten Huru detta inål skulle vintias. derom ville tal. ej ingå i någon detaljerad redogörelse, utan antydde blott i korthet, att hans åsigt vore, att den första kammaren borde utgå från samma elementer, som den andra, men icke på sätt som skedde i det kongl. förslaget, som Jade makten (i händerna på en enda samhällsklass; utan man borde ttsträcka valrätten i båda kamrarne till samma personer och i alseehde å tfälbarheten ej göra annan skilnad än i åldern. Första kann marens styrka borde företrädesvis ligga deri valmännen vid valen grupperades på ett t, som åt de högre wnsigterna gåfve ett behörigt inflytande, hvarigenom denna kammare komme att stå som en sammanbindande länk mellan det förflutna och det tillkommande. Justitiestatsministern frih. De Geer ansåg sig icke böra yttra något om behofvet af en förändring i representationsfermen, enär inbjudningen afsett endast dem af ridderskapet och adeln, som erkände detta behof. Det hade blifvit yttradt, att, vid framläggandet af förslaget, tillkännagifvits, att förslaget vore föranledt af en oro i sinnena, men något sådant tillkännagifvande hade icke beledsagat K. M:ts proposition, vid hvars aflåtande just påpekats nödvändigheten att under en lign til punåt lösa den omtvistade frågan. Bland de framställda anmärkningarne hade de flesta redan förut blifvit i utgifna skrifter gjorda och, enligt tal:s Åsigt, äfven vederlagda, hvarför tal. icke ville ånyo upptaga dem alla till besvarande, men med afseende å den anmärkningett, att konungamakten skulle genom förslagets antagande försvagas, ville tal, fästän densamma redan förut blifvit upptagen, yttra några ord. Förslaget lemnade konungamakten oberörd, och de ändringar förslaget innebure i afseende å konungamaktens förhållande till representationen vore till konungamaktens fördel; så stadgandet att konungen skulle ega att upplösa riksdagen och förordna nya val, äfvensom att konungen hade rätt art ensam bestämma hvilka ärenden skola förekomma på urtima riksdag. hvartill måhända kunde läggas det förtydligande i regeringsformen, att om en riksdag upplöstes, innan ny statsreglering blifvit uppgjord, komme den gamla statsregleringen att fortfara. — Konungamakten hade sålunda icke genom förslaget undergått någon juridisk förminskning, och den befarade rubbningen skulle alltså bestå allenast uti förökandet af den moraliska kraften hos representationen, — hvilket ju icke kunde vara att anse såsom ett fel i och för sig; då derigenom, i alla de fall, då konung och representation voro ense, fven kondngamakten vunne i styrka. — I en sund konstitutionel monarki birde hvarken konung eller representation kunna, mot den andras vilja, föra samhället fram i en viss riktning, men deremot hvardera statsmakten kunna återhålla den andra och hejda farten, tills öfverensstämmelse vunnes. — I Sverge vore konungamakten större än i flera andra konstitutionella länder, ty konungen hade i sin hand hela denekonomiska äfvensom krigslagstiftningen, och dessutom hade i Sverge konungamakten ett vida större stöd uti folkets tänkesätt, än händelsen vore på många åndra ställen. För konungamakten uppstode genom ståndsdelningens upphäfvande inen förlust, om e) förlusten af förmågan att kunna styra genom att dela, men en sådan taktik, — som lämpade sig förträffligt att användas emot fiender, — vore icke god för en konung att använda emot sitt folk och den, som derigenom vunnit mänga segrar, vore förlorad. I afseende å en föregående tal:s anspelningar på 1848 års skakningar, erinrade tal. att dessa skakningar gällt icke blott nya, utan äfven gamla och föråldrade institutioner. Man hade räst sig vid det i förslagets 1 förekommande stadgande, att båda kamrarne skulle ega lika behörighet och myndighet samt förmenat, att detta uttryck vore oriktigt, men detta kunde tal. icke medgifva. enär med lika behö-righet borde förstås, att kamrarne egde rätt att till pröfning upptaga samma mål, och med lika myndighet, att den ena kammarens beslut gälde lika mycket som den andras, hvilket i allo inträflade på ifrågavarande kamrar. I fråga om beskattning och öfriga i 65 omnämnda ärenden gällde också, lika litet som i andra frågor, den ena kammarens beslut icke mera än den andras. Men när kamraine stannat i olika beslut öfver nämnda frågor, upplöstes de båda till en kammare, hvaretter slutligt beslut ades i öfverensstämmelse med flertalets åsigt. — Om en representation skulle bildas med utelutande afseende å beskattningsfrågor, vore det väl icke skäl att fördela den på två kamrar; ty let är icke för dessa frågor man behöfver det iterhållande element, som man söker i en öfre ammare. De egenskaper, som man anser önskvärda hos ledamöterna i denna kammare, gjorde lem snarare mindre lämpliga att utöfva beskattvingsrätten, som hvarken bör ligga i händerna vå de rika, för hvilka skatterna i allmänhet kär1a8s mindre. eller nå de fattiva som nndeå ckat