Aftonbladet – 22 november 1865, sida 2

vedan du vandrade längs den väg, som icke tängre ledde till kärlek, ehuru den så lif ligt erinrade om densamma. Man säger om de döda, att de icke ärc döda, eå länge vi erinra 035 dem såsom lefvand2 ibland oss; och kärleken är icke död, eå länge dess första ljufva känsla a verklighet ännu återstår. Men då bitterhe ten kommer, då förebråen-e tankar finna rum i våra oroliga och plågade hjertan, d? är kärleken verkligen död eiler åtminstont nära att bli det. Då Beatrice sålunda spat serade framåt, tänkte hon icke på faran som hängde såsom ett hotande moln öfver hennes förfäders gamla hem, ej heller p: de tvenne fiender, hvilkas närvaro ständig! skändade det. Hon tänkte på Verville, på afekedet på den enshga klippen, på ett farväl, som måste bli evigt, på eit ansigte, som hon aldrig mera finge återse, och hon tänkte derpå med oändlig bitterhet. Mr Lamb, den dyrlegde advokaten, och lagen — denna kalla och stränga vän — dessa voro nu hennes försvargre. När allt kommer omkring äro de ändå mera att lita på än kärlekenX, tönkte Beatrice. Hvad tjenar det till att tänka på kärlek — den är förbi. Jag måste rädda mig sjelf och kämpa en härd strid för det der gamla Carnoosie, som jag der ser framför mig. Ack, min älskling, du kostar mig verkligen bia mycket! För din skull her jag uppoffrat kärlek och frihet; för din skull måste jag nu strida: men jag skallinte klaga, min stsckars älskling, komme hvad som belst. Och jag vill utbärda till det sista med dessa menniskor, eå länge som pilen, hvilken skulle träffa dem, först måste gå genom ditt bröst. ..Hon sku!le just gå in genom porten till Carnoosie; då mr Gervolse mötte henne.