Aftonbladet – 22 november 1865, sida 2

ner, och att denna omständighet äfvensom det förhållande, att hah varit medlem uti den för näta 20 år sedän tillsätta rebresentationskomitö, manade honom att nu redogöra för sin äsigt. Den första frågan vore, huruvida ridderskapet och adeln kunde anses fullkomligt fritt i sitt beslut öfver det hvilande förslaget, — huruvida omständigheterna voro så tvingande, ält mäh Hed åsidosättande af känsla och öfvertygelse måste rösta för dess antagande. Tal. trodde icke så vara förhållandet. Man hade anmärkt såsom ett vigtigt skäl, att förslaget vore framlagdt af konungen och att det i landet vunnit allmänt er: könnende, uttryckt i el större antal namn. Få den förra omständigheten lade tal. mycken vigt och kände sig visserligen deraf uppmanad att icke förkasta det utan föregående noggrann pröfning, men tal. vore en af svenska folkets repre sentanter och hade såsom sådan pligter, hvilka icke finge förgätns. Hvad åter betfätfade det allmänt vunnna erkännandet finge det gälla hvad det kunde; tal. var dock öfvertygad, att om han och de med honom lika tänkande gjort till sin uppgilt att samla röster för sin åsigt, skulle de hafva uppnått ett resultat fullt motsvarande det, som nu vunnits till förmån för förslaget. Denna omröstning saknade icke sin betydelse, men borde döck icke inverka på representanterna, utan vore dessa i sitt beslut fullkomligt fria. Beträffande sjelfva förslaget, så vore detta bättre än 2 eller kanske 3 af de förut framlagda förslagen till represetitationens ombildning och hade i ätseende på uppställningen en enkelhet och klarhet, som man måste berömma: men den grand hvarpå det stödde sig, vore sådan, att tal. oaktadt den sorgfälligaste granskning icke ansåg sig böra antaga det. I en konstitutionel stat vore monark och reresentation tvenne makter, hvilka borde vara af varandra oberoende, så att den ena dd kunde göra intrång på den andras område. Men der vid förefännes en vigtig omständighet, som lade den öfvervägande makten i representationens händer, nemligen att den hade nyckeln till kassakistan. Detta gjorde till en nödvändighet, att inom representationen funnes ett stöd för konunga makten, och det vore för att vinna detta stöd. som man tagit sin tillflykt till tvåkammarsystemet. Detta system ville tal. hvarken försvara eller förkasta. det vore en praktisk fråga, som i andra länder blifvit löst på ett sätt, att man äfven här kunde rekommendera användandet af detta system. Men skulle systemet uppfylla sitt ändamål, så måste de båda kamrarne förete eni deras natur grundad karaktersskilnad. Det vore då icke tillräckligt, att valen till kamrarne skedde på olika sätt, ty när produkten alltid blefve densamma, vore det likgiltigt, om det ena eller andra valsättet användes. . Beträffande förslagets bestämmelser angående rätten, vore det uppenbart, att en enda samvällsklass, och denna ingalunda den dertill mest qvalificerade, komme att tillsätta en ofantlig pluralitet i båda kamrarne. Man hade visserligen hört invändas, att då denna klass utgjorde den öfvervägande delen af lacdets befolkning, borde den äfven hafva rätt att tillsätta det öfvervägande antalet af representationens medlemmar; men äfven om detta påstående kunde i allmänhet hafva något skäl för sig, vore tillämpningen deraf i förslaget oriktig, enär den omnämnda klassen komme att ega öfvervigten, synnerigast vid val till första kammaren. Inom andra kammaren vore förhållandet icke alldeles detsamma, enir städernas intressen der vore vida mer inrymda; dock vore äfven här landt befolkningens öfvervigt betydlig, hvilket bäst syntes deraf, att landsbygdens representanter förhölle sig till städernas som talen 13 till 5. Beträffande denna siffra fäste tal. uppmärksamheten på att den vore i hög grad rörlig, och att om förslaget blefve antaget, sannolikt redan det första riksdagsmannava et skulle gifva vid handen, att den föga hölle streck. Landtbefolkningens tillväxt i förhållande till städernas vore så stor, att den förras öfvervigt allt mer och mer ökades, och sannolikt skulle redan inom en half mansålder den från städerna påräknade intelligens blifva ganska sällspord inom denna kammare. Det vore således ett obestridligt faktum, att det berodde på en enda samhällsklass att tillsätta pyuraliseten inom båda kamrarne, och då denna lass dessutom genom nyckeln till kassakistan erhölle ett hittils okändt välde i staten, fruktade tal., att konungens närvarande makt snart skulle blifva temligen illusorisk, och att regeringens verksamhet skulie inskränka sig till verkställande af riksdagens beslut. Detta vore det vigtigaste skäl, hvarför tal. ansåg sig böra afgifva sin röst mot laget. Beträffande kamrarnes sammansättning, ville tal. derom icke yttra sig vidlyftigt, enär föregående talare redan ordat i denna del. Tal. delade deras åsigt, som höllo för, att deltagande i de politiska angelägenheterna skulle skada landstingen; det kunde nemligen hända, att man vid val till landstingsmän mera fäste sig vid deras förmåga att utse medlemmar af representationen än att sköta länets angelägenheter. Mot andra kammaren h-de med rätta blifvit framställd den anmärkningen, att den för valrätt till densamma föreskrifna censsus i och för sig icke vore af stort värde, utan redan i sig sjelf innebure nödvändigheten af em förändring; och å man nu framlade något nytt, vore det icke skäl att framlägga sådant, som inom kort tid tarfvade reform. Man hade visserligen inviöndt, att om framtiden visade nödvändigheten af en sådan förändring, skulle den ganska lätt låta sig verkställa och ej vara förenad med den ringaste fara; men det blefve sannolikt icke representationens närvarande medlemmar, som skulle verkställa en sådan förändring, och det vore klart, att de. som då egde makten, icke skulle bortkasta just de delar af törslaget, som satte en sådan makt i deras händer, så att efter allt utse. ende någon förändring ej komme att blifva af. Deremot skulle det hafva gjort förslaget antagare, om denna census alls icke funnits, utan nan i stället användt samma röstskala, som i commnnalförfattningen vore föreskrifven. I afseende å andra kammaren förefunnes en stämmelse, som tilläte ständerna att utse en Iman, allenast derför, att de existera såsom kommun, och dessutom en valman för hvarje 500 nvånare; en stad med nämnda folkmängd hade Aledes rätt att utse två valmän. Nu mäste erkännas. att om man, genom städernas inrym nande i andra kammaren, velat påräkna en högre rad af intelligens, än hos landtbefolkningen unnde förutsättas, vore sådant företrädes förvållandet med de större städerna. När således lera städer förenade sig till en valkrets, t. ex. n stad med 3000 invånare och 4 städer med vardera 500, så vore det ur synpunkten att erålla ett intelligent val fördelaktigast, att den törre staden kunde ega öfvervigt och tillsätta vem den ville, och de små städerna endast hade tt mindre inflytande på valet. Men så komme j att ega rum; den större staden med 3000 inån :re kunde nemligen utse endast 7 valmän, e 4 mindre deremot 8, och dessa städer, hvilas invånare företrädesvis utgjordes af landtandlande och mindre köpmän, egde således förråga att rösta omkull den större staden. Förnandet af flera städer i valkretsar vore således ke för det åsyltade ändamålet fördelaktigt. Första kammaren grundade sig så uteslutande