Aftonbladet – 22 november 1865, sida 2

skref hon ett annat bref — ett mycket kalit, lugnt och tydligt bref, i hvilket hon bad mr Lamb komma så fort som möjligt till Carnoosie och ögonblickligen besvara frågan: Ver mr Mortimer död eller lefvande? SEXTONDE KAPITLET. Mrs Gervoise hade sagt till sin dotter att hon borde vara vaksam, och Beatrice lydde denna uppmaning; men såg intet som kunde pestyrka den varning hon hade erhållit. Faran, ifall den verkligen existerade, var osynlig. Himmelen var klar och blå, och åskmolnet var ännu icke synligt ens som en aflägsen punkt vid den purpurfärgade horisonten. För att tala tydligt, hon mötte mr Gervoise vid frukostbordet och kunde icke upptäcka ringaste spår till ovänskap. eller, hvad som skulle varit ännu värre, vänskap i hans sätt. Jag ska i alla fall skicka af mitt bref, tänkte hon. Hon var snabb i handling lika väl som i beslut, och hon uträttade genast sitt ärende. Man kom till posthuset på en tyst och stilla häckväg, beskuggad af några träd, der näktergalarne om våren slogo sina jufva slag. Längs denna väg hade Bea;rice ofta spetserat, berättande den sin stänligt nya kärlekshistoria. Der fanns icke ett räd, icke en blomma i häcken, som icke nade hört denna historia. O, Beatrice, Beatrice, jag fruktar storligen att du var n af jordens jordiska döttrar — hvarken ett helgon eller en engel, utan en stackars örälskad flicka, i hvars hjerta lidelsen var tark och om icke enväldsherrskande — ty ent och stolt var ditt hjerta på sitt vis, Beatrice — så åtminstone mycket mäktig. Ich nu kunde du icke glömma, ehuru det yvärr var med bitterhet du nu påttiinde dig;