Aftonbladet – 22 november 1865, sida 2

deras lif i framtiden komme att gestalta sig — de skulle ätminstone ännu en gång mötas i denna öken, som var så hemsk och dyster utan hans närtaro. Hon skulle ännu en gång finna vid sin sida en vän, som egde både vilja och förmåga att hjelpa henne. Hvilken den fara än var, som ho tade henne, var den dock välkommen, emedan den kallade honom till hennes sida. Dåraktiga flicka — nära ett halft år har förgått sedan Gilbert och du skildes från hvarandra, Hans löfte är icke bundet vid dig; vännen och den lugna rådgifvaren eger du visserligen, men den ömme älskaren torde möjligen vara en annan qvinnas. Det finnes många blonda flickor i och omkring Verville, normandiska tärnor med sin races blomstrande skönhet, döttrar till rika landtbrukare eller processlystna advokater, som serna skulle vilja gifta sig med doktor Gervoise och bo i det lilla huset mellan rosenrädgården och den lilla glittrande strömmen. Pänk på det, Beatrice, och betänk dig inan du afsänder ett bref, som möjligen kunle kalla honom bort från emekmänadens eler kurtisens fröjder. Och Beatrice tänkte derpå, stödde hufvulet mot de sammanknäppta händerna och ret — hon, hvars tårar sällan flöto, gret wu af svartsjuk sorg. Men slutbgen blef grgen besegrad. Hon såg upp och sade till ig sjelf: kärleken är förbi — ja, förbi för alltid, nnars hade han inte öfvergifvit mig så itt. Hvarför då kalla honom hit? Kan inte or Lamb göra samma nyta? Om hans lgifvenhet kan jag försäkra mig genom enningar, och den tillgifvenheten kan jag ta på.X Hon tog brefvet, sbm hon pyss hade srifvit, och uppbrände det längsänit. Därpå