Aftonbladet – 13 november 1865, sida 2

vet hon öfverskattar, den andra är stark lott emedan hennes beräknade förstånd föredrager äktenskapet med den ganska hygglige igaro framför att gynna en opålitlig böjelse 108 den trots sin lysande förnämhet temiigen umpne grefven. Den ena har en djup och onerlig känsla; den andra ett fyndigt och kallt förständ. Den ena är nobel genom in själsadel, sin rang, sitt lidande; den anIra är kammarjungfru icke blott till sin omhällsställnivg utan ock till sin karakter. årefvinnan har mera passion, Svsanna mera sprit, grefvinnan har en ädlare karakter, Susanna ett ljusare hufvud, grefvinnsn är mera skön, Susanna mera retande, grefvinnan tillhör snarare Mozart, Susanna förerädesvis Beaumarchais, grefvinnan är spanska, Susanna från Paris. Alltså äro de motsatser: men långt ifrån att ördunkla hvarandra belyser en förtjenst hos den ena alltid ett olikartadt företräde hos den andra, och i operan bilda de tillsanmans ett nästan oskiljbart förträffligt helt. Enhvar känner hvad en kammarjungfru, vid den tid då Figaros bröllop diktades, betydde på scenen, och ingen kan säledes vilja förringa värdet af Susannas parti. Hon kan och skall tjusa genom sin fyndighet, sin lockande yta, sin friska grace, sin qvickhet och det herravälde öfver de öfriga i stycket ingripande karaktererna, hon vunnit genom sin lycka och sitt öfverlägsna skarpsinne. Men hon måste anslå på sitt eget sätt, hon måste framför allt undvika att rivalisera med sin herrskarinna, hvilket vore ett i dubbelt afseende fåfängt försök inför andres ögon än den sysslolöse grefvens och den hela qvionokönet förgudande, vackra Cherubins. På detta sätt hafva emellertid många Susannor försyndat sig både mot Mozart och mot grefvinnan Almavivs, och ur denna synpunkt kunna vi icke fiona annat än att mil Hebbe eärdeles lyckligt uppfattat den kurakter, som anförtrotts åt hennes förmåga. Ty utan att förslösa el!er illa använda en enda af de musikaliska skatter, som den store anöstron öfverlemnat i hennes värd, sköter hon dem på ett sätt, xom både länder henne till båtnad och äfven ställer gr fvinnans mera upphöjda natur i en lysande dager. Hvad särskildt beträffar rollens dramatiska sida dref mll Hebbe sin konstnärliga samvetsgrannhet i de båda första akterna kansxe väl lävgt, ty en mera förfivad turnyr, som sällskapsdamen nödvändigt lånat af sin herrskarinna, skulle på intet sätt kunna fördunkla dennas nobless. I den äfven i och för sig verldsberömda brefduetten — hvilken begärdes och gafs om igen — röjde de begge artisterna på ett lysande sätt sin förmäga. Det fordras en djup kännedom af qvinnohjertat, utan hvilkon Mozart aldrig blifvit hvad han var, för att dana en sådan ecen. Susanna hur deri ett stolt medvetande af sin makt, men afväpnas på samma gång genom grefvinnans ädla förtroende, hvilket i förening med de känslor, som vaknat vid bröllopsfesten, gör hos henne naturlig den förädling, som hennes sista aria uttrycker. Denna glanspunkt tillskyndade den omtyckta sångerskan en storm af bifall, oaktadt den kanske väl breda stilen i föredraget. Det vore i hög grad orättvist att icke erkänna hr Walins aktningsvärda bemödandven, och något tyckes hans röst hafva vunnit genom sommarens hvila; men för Almavivas parti tyckes, såsom redan nämntå, hr Arlberg särdeles lämplig, då han deremot såsom Figaro öfvertagit en roll, som, upp: riktigt sagdt, icke passar för honom. Sin första aria sjöng han visserligen med fulländad finess, men den andra — afskedet till Cherubin — kunde han icke tillfredslande ätergifva. Pagens lika tacksamma som svåra part utfördes särdeles lyckligt af fru Strandberg, och hr Strandberg (Basil) var mimiskt törträfflig — men hvarföre beröfvades man den makalösa karaktersarian, som är en af operans förnämsta prydnader? Hr Uddman var såsom vanligt allt igenom komisk, sjöng präktigt sin vackra hämdsång och blef oemotståndligt lustig vid sin sorti i tredje akten. Att nu yttra något om sjelfva kompositionen är blott att upprepa ett beröm, som tusenden hafva sagt och millioner skola säga. Men vissa mästerverk äro så herrliga att man måste prisa dem, om också blott för att lätta sitt hjerta. Stor är denna tondikt såsom epokgörande, ty derifrån räknar den dramatiska musiken en ny ålder, och det är den gyllene. Den är stor genom sin ensamhet, ty ingen har vågat imitera den. Den är stor genom sin kauraktersteckning, 1y den idealiserar Beaumarchais dikt, utan ett någonsin lemna dess rätta område. Den är stor i sin harmoniprakt, ty först den har skipat rättvisa mellan sången och orkestern. Den är stor i sig sjelf, ty den är den komiska musikens kulmen, och äfven som löfte är den stor, ty den profeterade Don Juan. Man tjusas af den sädan den är, man häpnar då man besinnar, att den blott är en länk i en stor konstnärs utveckling och man bländas vid tanken på de ofantliga svårigheter, som fjettrat mästarens snille, men besegrats deraf. Och störst är denne mästare genom sin sublima sjelfförnekelse i detta verk, ty hvad Mozart, följande och stiftande konstens lagar, offrat af sina samtidas bifall och belöningar, kan endast mätas med hvad mnsiken och efterverlden unnit genom denna ädla försakelse. Då Mozart fullbordat detta storverk drog han en suck af tilltredsställelse och diktade i den lyckliga känslan af sin frihet en ouverture, hvari han tyckes säga till hela verlden: vänner, jag har trotsat er smak, jag bar följt konstens bud, jag har ärligt strätvat att vinna mitt rätta mål, mer än att behaga er. Men sen mig vu sådan jag är. Jag är ingen forskningens, beräkningens, klokhetens, kunskapens man, kommen till mig, jag vill göra eder glada! Jublen med