Aftonbladet – 13 november 1865, sida 2

lidsamma ansigte, hon såg ingenting! För hennes ögon visade sig endast en hemsk scen — hemsk för henne, den scen, som följde på hennes flykt och som slutade med denna bedröfliga äterkomst. Men Antony såg Beatrice mycket väl, han läste meningen i hennes blick, och dä deras ögon möttes hade hans ett gäckande uttryck. Beatrice besvarade hans blick med melankolisk stränghet. Hon kände vida :-er medlidande för Autony Gervoise än hat mot honom; hon visste att han var ett verktyg i en annans hand, och ehuru ett villigt, dock på samma gång ett blindt verktyg. Men Antony var fast besluten atttrotsa henne. Han sade derför med ironiskt eftertryck : Ni ser nu, miss Gordon, hvad det vill säga alt vara gift. Jag reste bortutan min hustrn, men hon följde efter mig och hann snart upp mig.? Rosy var allt:ör bedöfvad för att känna styngnet af detta gäckeri, men harmsens rodnad höljde Beatrices kind. ?Låt inte mrs Gervoise bli stående i trappan?, sade hon till Antony, hon ser så klen, och matt ut.? Åh, när hustrurna löpa efter sina män, förstår ni —?, började Auvotony gäckande; men Beatrice gaf honom icke tid att fortsätta. Hon gick ett par steg ned, fattade Rosys arm och förde henne inisin morsrum. ?Miss Gordon?, sade Antony i butter ton, jag får be er att inte blanda er i mina husliga angelägenheter.? Beatrice vände sig om mot honom med en otålig blick. ?Mr Antony Gervoise?, sade hon, om ni inte tycker om att jag blandar mig i edra angelägenheter, så kan ni lätt hindra det — ni behöfver bara lemna detta hus.? (Forts.