Aftonbladet – 13 november 1865, sida 2

ligt är också att de inte göraj det. Antony vill inte gerna öfveranstränga sin lilla hustru.? Beatrice svarade icke. Hon visste nu nog — hon visste allt. Antony hade icke rest — han hade endast hällit sig do!d och passat på och följt efter Rosy, som han utan tvifvel nu hade hunnit upp. Men om detta var fallet, så var Antony tydligen alltför öm om sin hlla hustru för att vilja öfveranstränga henne genom en lång resa, ty under hela dagen — och huru lång förefö den icke Beatrice! — hördes icke det ringaste ljud förkunna hans återkomst. Det var redan alldeles mörkt, då mrs Gervoise, hos hvilken Beatrice satt ine, plötsligt såg henne rycka till. Hon såg frågande på sin dotter, som försökte att säga heit lugnt: Det är bara ett åkdon, min älsklipg — jag förmodar att det är Antony som kommer tillbaka.? Men hon kände sig helt upprörd af ängslan och oro. Var han ensam? Hon förblef icke länge i sin ovisshet. Hon hörde Antonys röst i trappan säga till hustruns piga: Gå och hemta min hustrus schal, den ligger i vagnen.? Ett oemotståndligt medlidande kom Beatrice att resa sig upp och öppna dörren till modrens rum. Hon gick icke öfver dörrtröskeln — hon behölde det icke, ty hon såg nu Antony och hans hustru komma uppför trappan. Tvenne lampbärande statyer i sina mscher gjorde Carnoosies breda trappor ljusa som dagen. Beatrice såg tydligt Ant.nys grymma, triumterande min och Rosys dödsbleka ansigte. Den stackars unga varelsen höll sig krampaktigt fast vid ledången, och om hon icke hade haft detta stöd, skulle hon knappast kunnat hålla si uppg. Hon säg ickt Beatrices sorgsna, med: