Aftonbladet – 11 november 1865, sida 2

ig att vara på riksdagen verkligt represenerade, så innebär detta en med det här ä vane varande ämnet icke sammanhang eganle anmärkning mot det nuvarande repreentationssättet, hvilken svårligen tordekunna ä gälla såsom något skäl emot reformen. Alldeles samma förhållande är det med len i uppsatsen gjorda sammanställningen ned de engelska lordernas begagnande af in representationsrätt i öfverhuset, hvarvid illägget af ett sans comparaison om någonin varit behöfligt. Huru pass vårt fullnaktsväsen i ringaste mån kan jemföras ned den åt de engelska pärerna medgitna ätt att rörande vissa frågor kunna rösta nedelst fullmakt, kan slutas af följande regementariska be-tämmelser, som vi meddela fier det af underhus-clerken Thomas Erskine May utgifna berömda arbetet om engelska varlamentet och dess arbetsordning (tjerde ipplagan, London 1859, 12:te kapitlet, ruriken Oxies?): Ingen lord får mottaga mer än två fullmakter; lera än två röster få icke heller af honom afvitvas vid voteringen. Andliga lorder måste emna fullmakt åt andliga, verldsliga lorder åt erldsliga. Om en af konungen permitterad lord är frånvarande från parlamentet, utdelar fullmakt och ter intager sin plats i huset, så upphör fullnakten att vara gällande. Om en lord är permitterad, utdelar fullmakt ch åter inträder, så kan han icke utdela någon 1y fullmakt, utan ny permission. Såsom man fiuner är här icke fråga om zodtyckligt kreerande at representanter, qvaificerade huru som helst, utan endast ett illfälligtvis lemnadt uppdrag åt någon husets förutvarande medl m att i en annans frånvaro frambära hans röst, hvarvid understundom händer, att den, som gifvit fullmakten, föreskrifver i en vigtig fråga ett annat votum, än det som ombudet sjelf omfattar, så att den sedsare t. ex. för egen del röstar ja, men för sin fullmaktsgifvares räkning nej. Att jemföra det engelska öfverhusets medlemmöer med de s. k. hufvudmännen å svenska riddarhuset torde näppeligen någon menniska på tullt allvar vilja göra. Enligt en nyligen meddelad upplysviog uppgå de nuvarande adliga hufvudmännensi Sverge antal till 832, afhvilka 178 äro fastighetsegare eller fideikommissarier; 17 hafva beklädt eller bekläda civila chefs-, kollegiioch hofrättsledamotsoch domareembeten: 14 sådana platser i kansliet till hvilka konungen utnämner ; 204 äro officerare med kaptens grad elier derutöfver. De öfriga 419 äro näringsidkare eller innehafva en underordnad ställnivg, och de kunna på eget bevåg utkora en person, huru ringa och obetydlig som helst till Srepresentant för svenska folket. Våra åsigter i det hänseendet :orde vara tillräckligt kända, för att ingen skall kunna missförstå oss på det sättet, som skulle vi undervärdera någon för hans sociala ställning; om han inom densamma är redbar och duglig och har sina medborgares förtroende, kan äfven en person i den allra anspräkslösaste samhällsställning ses med nöje såsom folkrepresentant. Men att vilja säsom ett berättigadt aristokratiskt element hälla på en represeniantkammare, som innebär en sådan slumpens demokrati som vårt nuvarande riddarhus, eller påstå attett vidare bibehällande af detta till en ren kuriositet blifna ärftliga privilegium är nödvändigt för bevarande af en ärftlig konungamakt, — det är någonting till den grad be synnerligt, att man knappt kan tro på et fullt allvar hos dem som det göra. En så. dan representantkammare kan omöjligt görs anspråk hverken på den aktning som er verklig aristokrati förmår ingifva eller på det förtroende som en folkvald kammare framkallar. Den innebär icke heller nägre i sann mening konservativa garantier; et blott och bart envist fasthängande vid et privilegium, som nationen förkastar och un derkänner, är :ogen sann konservatism; de kan i stället medtöra omstörtningar och upp lösning.