Aftonbladet – 7 november 1865, sida 3

i en enda sammankomst de företräden som de nyss förut betraktat säsom otvifvelaktiga rättigheter. Den 18 Mars 1848 förklarade sig adeln vid ungerska riksdagen inkompetent att säsom sådan afgöra om nationens behof. Det var icke folkyran som trängde på dessa — landets enda — representanter. Det var offvertygelsens heliga kraft som framkallade detta ädla, d. v. s. rättvisa beslut. De jäfvade sig sjelfva såsom representanter och afslutade riksdagen, vädjande till en efterföljande, som skulle utgöras af personer, genom allmänna val kallade att uttala nationens vilja. Under föga motstånd af dem som fördomen starkast beherrskade, blef likväl af den afgående adeln såsom lag stadgadt, att adelns skattefrihet skulle upphöra och dädanefter alla samhällsbördor liktormigt fördelas på alla individer, efter förmågan att bära dem. Det var den ene materiella uppoffringen; den andra var att frälsejorden, som inne hades af bönderna, skulle blifva dessas egendom, emot framtida ersättning af det allmänna till de förra egarne. Sist blef också det företrädet efterskänkt, att adeln ensam skulle ega politiska rättigheter, ty framdeles skulle representationen blifva en verklig representation för folket, vald inom hela samhället utan afseende på klasser, börd eller särskilda rättigheter. Den nya erkända rätten skulle få utöfvas af alla som egde fastighet eller inkomst till ett gifvet värde, akademisk förtjenst eller ett produktift yrke. Dermed slutades denna märkvärdiga ungerska riksdag, hvars beslut bekräftades af den österrikiskt-ungerska regeringen. Man jemföre de uppoffringar som den unoerska adeln gjorde med hvad det nationella medvetandet hos oss önskar! Ojemförliga förmåner återlemnade till samhället, under en tid då icke en gång den politiska bildningen inom det. landet hunnit sprida sig itom den ädla klass, hvaritrån uppoffringen utgick! Högt öfver sin ungerska samtid stod dess adel. Dess beslut har burit fruker, som öfverlefvat regeringens reaktiomer och skola för en framtid också otvifvelakigt medföra hela den välsignelse, som med ippoffringen v.r åsyftad.