Aftonbladet – 7 november 1865, sida 3

Lill Redaktionen af Aftonbladet! Att majoriteten af ridderskapet och adelns uti riksdagen deltagande medlemmar, ätminstone i detta ögonblick, är sinnad att förkasta det hvilande representationsförslaget, lärer väl ty värr vara i hög grad sanno: Iikt. Hvad följden deraf kan blifva är svårt att på förhand säga, men säkert är, att den rörelse, som nu genomgår flertalet af nationens sansade medlemmar, är af djupare betydelse än man på vissa håll synes föreställa sig. Och huru skulle väl också någun bildad man, som intresserar sig för reformen, kunna undgå att känna sitt tålamod satt på hårda prof då han återigen ser sina förhoppningar svikas till följd af ridderskapet och adelns af privilegier omgärdade rätt att, utan afseende på regeringens och landets allmänna mening, kunna åt sig bibehålla den ställning ridderskapet och adeln nu innehar inom representationen? Visserligen bör man hoppas och en hvar sökerf bidraga dertill, att icke några våldsamheter och olagligheter framkallas genom vissa adelsmäns envisa motstånd mot reformen, men å andra sidan kan man icke undra öfver om de ofrälse, i sin rättmätiga harm, skulle känna sig uppmanade att försöka ett ovanligt, låt vara ytterligt medel, som utan den borgerliga lagens förnärmande, står dem till buds. Såsom sådant vill insändaren rekommendera det moraliska tvång, som de ofrälse onekligen skulle kunna utöfva, om de allvarligen företogo sig att praktiskt adoptera och tillämpa dem hos kanske största delen af adeln rådande äsigt, att adelns medlemmar äro en ifrån andra samhällsmedlemmar afskild klass, hvilken i och med sjelfva födseln fått egenskaper som höja dem öfver den ofrälse befolkningen inom landet. Denna förmenta åtskil nad, om hvilken mången bland adeln äfven i yttre åthäfvor tyckes vilja påminna sina ofrälse medmenniskor, har insändaren trott kunna bli utgångspunkten för en agitation emot dem bland ridderskapet och adeln, som envisas med att vilja försvara onaturliga företrädesrättigheter. En sådan a itation skulle ha till föremål att försätta alla sådana adelsmän, så vidt möjligt, uti nödvändigheten att sköta sina angelägenheter utan någon gemenskap med Sverges ofrälse befolkning. Att de ofrälse icke i allo kunna eller vilja genomföra detta förslag faller vf sig sjelft, men det hindrar icke att förslagets verkställighet är tänkbar i ganska väsentliga delar. Om t. ex. ingen handlande köpte deras varor eller i öfrigt med dem gjorde någon affär, om hvarje sjelfständig handtverkare undandroge sig att arbeta för deras räkning, om ingen husegare åt dem ville uthyra lägenheter, om, med ett ord, all beröriog med dem i möjliga fall undvekes, månne icke denna exklusiva ställning skulle på längden för vederbörande bli odräglig? Insändaren, som vet att andra mera praktiska män finnas, som bättre än han skulle kunna föreslå sättet för hans förslags tillvägabringande, inskränker sig derföre till att nu blott fråga sina ofrälse landsmän: är det skäl att hans förslag tages under närmare öfvervägande? C.