Aftonbladet – 7 november 1865, sida 3

Politiskt föredöme af ungerska adeln. Under den spänning, som i närvarande stund råder inom tänkesättet, må det tillåtas att ytterligare säga några ord om det vigtiga ämne, som sysselsätter alla, hos hvilka ett intresse finnes för svenska nationens välgång. Det har funnits andra länder, inom hvilka samhället sedan långa tider, mänga århundraden tillbaka var feodalt och grundadt på eröfringens rätt. Vår samhällsställning har aldrig varit betungad ar detta våld. Endast en härmning häraf har på en annan väg gilvit oss den skilnad i klasser, som af en mer utvecklad odling bedömes såsom olämplig, orättvis, förnärmande. Ibland de länder, som varit svårast hemsökta af denna olycka, främmande eröfring och derpå grundadt samhällsskick, der segraren förklarade sig vara egare till landets jord och samhällets rättigheter, omtalar historien det ungerska folket och landet. I nio århundraden hade prioriterade slägter, härstammande från vilda krigare, förbehållit sig alla samhällets fördelar, och om äfven slafveriet icke i sin krassaste form der fortgick med ait sälja och köpa menniskosjälar och menniskokroppar, var dock ofriheten fastställd genom lag och tradition, så att mängden af folket fick arbeta för statens behof, och ett mindre antal, befriadt från bidragen till detsamma, lefde i storartad yppighet, besinningslöst förgätande hvarje redlig samhällsmedlems naturliga pligt att medverka till det allmännas tromma och bestånd. Inom det ungerska folket, som i århundraden haft oafhängighet för sin stat, om också fördelarne deraf tillfallit ett fåtal af invånare, uppstod en märklig förändring när grannstaten Österrike, under formen af beskydd och hjelp emot kristenhetens dåvarande farliga fiende turkarne, sjelft genom tillställningar kom att ansluta Ungern till sig — i början med iakttagande af gjorda öfverenskommelser, men småningom med allt mera tydliga bemödande. att göra landet underlydande kejsarstaten. Den politiske impuls, som under året 1848 mer eller mindre skakade alla samhällen i Europa, gick ej heller följdlös fram öfver Ungern. Om dessa inverkumgars beskaffenhet, följder eller värde tvista vi icke här. Vi erinra derom allenast såsom ett faktum. För Ungern blef deras verkan mera varaktig än 1 de flesta öfriga länder. En såkallad emancipation ifrån beroendet af Österrike blef tillsvidare en blott öfvergäende töljd, men varaktigare — och för all kommönde tid af kultur — uppstod den följden att de, som hadej samhällsrättigheterna sig ensamme förbehällna, väcktes att uppfatta hetydelsen af de anspråk som de många folkrörelserna uttalat. Ungern blef icke hemsökt af sådana. De förtryckte, underlägsne, vanlottade reste sig icke; men de, som i ärftlig fördom också tillegnat sig arfvet efter orättvisa förfäders bortgångna generationer, väcktes till närmare besinning om hvad som vore rätt och nyttigt i staten. Det närande? folket var betungadt af skatter; feodalarfvingarne betalade ingen skatt. Icke blott egennyttan, utan kanske ännu mera stoltheten manade dessa sednare att alltid undvika hvarje utgift som, ehuru liten den måtte vara, dock alltid ansågs nedsätta den skattgifvande i klassens ögon. De ville icke tillhöra det lägre folket. Så var det, intilldess att ett half af ljus på en gång utbredde sig öfver Europa och lät de prioriterade känna med sig att detta slags prioritet var obetogad, obehörig. Ert ädelt erkännande härat uppstod på en gäng, och dessa prioriterade — adeln — bortlempate