Aftonbladet – 2 november 1865, sida 3

rr Ar a tid leder Englands folk, när han vill söka få oss att tro, att England haft råd attunder åratal förlora på sin export, blotti än-. damål att taga skadan igen, sedan de främmande manufakturerna blifvit tillintetgjorda. Det förvånar oss verkligen, att hr R. icke begagnat detta argument för att visa orsaken, hvarför Englands importvärde under en serie af år oupphörligt varit i stigande och öfverskjutit exportvärdet. Och slutligen, tror hr R. verkligen att, om England velat, såsom det i fordna tider ofta gjort, begagna sig af sitt inflytande, för att förmå andra nationer att nedsätta sina tariffer, det icke också förmått genomdrifva sina afsgter? Antagom (må hr R. förlåta oss detta, ty vi tro oss veta att hr R. ej vill tillåta sina motståndare några antaganden!) — antagom emellertid, att Eugland, för att tvinga oss till reduktioner i våra tariffer, fortfarande belagt våra fartyg med differential-afgifter och bibehållit toll å våra trävaror; huru länge tror väl br R. att vi kunnat dermed uthärda? Säkerligen icke ett är, förrän vi fått foga oss efter alla Evglands fordringar och kanske nöja oss med ännu liberalare tullsatser än de när varande. Men — invänder hr R. — det låg i Englands eget intresse att förfara så som det gjorde. Ja, detta antaga äfven vi; men om, säsom författaren påstår, Englands syfte varit att tillintetgöra alla främmande manufakturer, hade ett sådant förfaringssätt, som det nyss angifna, säkerligen varit för ett så beräknande folk mindre kostsamt, än att under en läng följd af är sälja sina varor till underpris. PAtt näringar kunna hålla sig upprätt, till och med stiga rätt ansenligt, utan egentligt skydd i tull-lagstiftningen, detta har äfven hr R. med Schweiz exempel ådagalsgt, och fullkomligt riktigt och sanningsenligt uppgitvit skälen dertill. Detta lilla land har, utan att vara på längt när det rikaste i Europa, och oaktadt det varit i saknad af hatskust, handelsflotta, kolonier och inhemska stenkolslager, samt oaktadt det varit omgifvet af grannar, som ständigt sökt på alla sätt hindra den fria införseln, dock, under ett fritt handelssystem, kunnat genom flit, ihärdighet och sparsamhet, svinga sig upp till en af verldens stormakter i industrielt hänseende. Men detta lands industriella verksamhet har städse varit inskränkt till några 1å manufakturgrenar. Och deruti, tro vi, ligger just hela hemligheten af dess stora framgångar. Det har icke velat blifva en jätte? i allt, för att blifva det i något. Det har klarligen insett, att kapitulet och mängden af industrigrenar böra stå i ett rätt afmätt förhållande till hvarandra. Och detta kunna vi icke nog lägga mörke till. Ty om ett kapital, som är tillräckligt att mata tio industrigrenar, i stället användes inom tjugo, är det naturligt, att alla arb ta blott med sin halfva styrka, och att resultatet till följd derat blir mindre kraftigt, mindre gifvande. Men det är så, som protektionssystemet går till väga, och som det hindrar, eller åtminstone fördröjer kapitalbildningen. Vi kunna försäkra hr R., att vi, så frihandlare vi än äro, ingalunda anse ?för en olycka, att Sverge egt en Carl XI och en Jonas Alströmer?, utan tvärtom medgifva att dessa båda ovanliga personligheter efter bästa förstånd och på det sätt, som läg i tidens lynne, sökt befordra sitt fosterlands väl; att vi ingalunda betrakta våra febrikanter och deras arbetare nära nog som skadedjur, hvilka frossa och lefva i maklighet på konsumenternas bekostnad?, att vi ingalunda önska, att dessa industriidkare så fört som möjligt målte förpassas dit pepparo växer, att vi tvärtom uvna dem alla möjliga timliga förmåner; men äfven fordra, att de må sättas i tillfälle att arbeta efter de bästa metoder och sälunda för det billigaste pris. Detta är en punkt, som förtjenar något närmare belysas. En af Frankrikes förnämsta fabrikanter, som kanske icke torde vara hr R. helt och hället obekant, mr Jean Dolfus i Mulhouse, har till offentligheten Jemnat eklatanta bevis på huru förlamande protektionssystemet inverkar på industrien. Men vi äro i detta hänseende nog lyckliga att kunna välja vära exempel på närmare håll och stanna inom eget land. Ett i en af Sverges större städer beftintligt tobaksfabriksbolag, -om på sin näring anses hafva en betydlig behållning, har bland sina maskiner en s. k. karf för kardustillverkning efter gammal modell af trä. Denna behöfver snart sagdt hvarje vecka undergå reparation, hvilk t naturligtvis ej kan ske utan kostnad eller inställande at arbetet; och detta äter hindrar expeditiover oc lemnar de arbetare, som om karfven hafva hand, utan sysselsättning. En karf af jern efter ny modell skulle kosta omkrivog 1500 å 2000 rdr. Men, oaktadt genom inköp af en sådan maskin, kunde iobesparas arbetslönen för 1 å 2 arbetare, bibehåller man den gamla maskinen. För liten konkurrens sporrar icke till några ansträngningar; man kan, till följd af en orimligt hög skyddstull, utan några sådana, tillfredsställa sitt bebof af komfort och väl lefnad. Vidare. Vid en af de sednare årens expositioner här i landet fästades en persons uppmärksamhet på några derstädes utställda särdeles vackra läderprof. Fabrikanten uppsöktes och meddeiade följande förklarinz. Etter att hafva arbetat någon tid vid tyska läderfabriker, begaf sig denne fabrikant till Paris, der han på grund af goda rekommendationer erhöll anställning hos en garf vare. På gjord förfrågan hvad han kunde och ville verkställa för arbete, aumälde han sig till utförande af s. k. blanchering, d. v. 8. borttagande af fibrerna å hudens insida, för att derigenom göra den användbar till skodon. Verkmästaren aflemnade efter förut skedd vägning (hvilken åtgärd förvånade arbetaren) 10 st. ekinn. Arbetet verkställdes med största omsorg och återlemnades, hvarvid det åter undergick vägning. Då förklarade sig saken. Af en decker eller 10 st. skinn, vägande 20 , aflevererades af skickliga arbetare 16 färdig vara, hvaremot den nu omtalade personens aflemnade arbete endast vägde 14 . Säledes an fuansha Hartva