Aftonbladet – 2 november 1865, sida 3

I domen om protktionssystemets historia lemI nar oss sidenvfnadsindustriens olika skiften i England. Dnna industri vann derstädes I först egentligt nsteg, sedan, efter upphä Det har pastaltts Iran katedern och Irinan delspressen, attt industri i allmänhet, förädlingsindustri iisynnerhet, omöjligen skulle kunna utvecklar sig under förbud eller höga skyddstullar? occh anför som bevis på grundlösheten af dettta förmenande? exempel från flera länder, tderibland England. Detta lsnds industri bhar således enligt författarens åsigt skyddssysstenet att tacka för sin blomstring. Vi dercemot, som anse, att skyddstullar eller förbud väl kunna framkalla en industri, men icke utveckla henne, emedar de draga kapitalen och intelligensen ur deras naturliga riktning, och nedgräfva dem i företag, der de förblifva ofruktbara för nationalrikedomens tillväxt, vi påstå att Englands industri i trots af prohibitionsoch protektionssystemet gjort alla de framsteg, hvsrom äfven hr R:s framställning vittnar. Men på det att vi icke måtte anklagas att halva gjort oss skyldiga till endast en lek med ord, anhålla vi att få belysa detta påstående med ett exempel. Vi vilja dock på förhand reservera oss emot den tolknirg, man möjligen skulle kunna gifva våra ord, att fribandeln allena är källan till Englands väl stånd. Bland de intessantaste bidrag till kännevande af det Mutesiska ediktet år 1685, en mängd franska silkesarbetare slagit sig ner i England. TIessa invandrare hade äfven fört med sig begreppen om förträffligheten af det Colbertka skyddssystemet och utverkade år 16f7 en parlamentsakt, hvarigenom franska och andra enropeiska silkesväfnader förbjödos till införsel, hvilket förbud år 1701 utsträcktes till äfven sådana varor från Indien och Kina. Dessa förbud fortforo att vara gällande ända till år 1826, utan ctt den emgelska sidenindustrien giorde några särdeles; betydande framsteg, men deremot smvgrgling af franska silkesvaror bedrefs i en ganska storartad skala. Huskisson grep först verket an och föreslog upphäfvande af förbudet och införande af en tull å 30 proc. af värdet, men detta förslag väckte mycket motstånd. Såsom vanligt åberopades från fabrikanternas sida, att upphäfvandet af förbudet skulle förorsaka deras ruin. Först 1826 lyckades Huskisson genomdrifva sitt förslag. Genast gaf deta sidenindustrien ny väckelse. På de första 20 åren blef tillverkningen nära tredubblad. oo Mm cigarrer en tullafgitt af 1 rdr 80 öre, hvilÅr 1845 nedsattes tullen till hälften eller 15 proc., och, sedan vid verldsexpnsitionen i London 18511 visat sig, att de engelskal. s:denväfnaderma ej i godhet kunde täfla med Lvyon-fabrikate:n, ingingo 27 fabrikanter i Manchester tilll skattktmmoörkansleren med en petition, ickke om höjande af skyddstullen, utan om iögonblickligt upphäfvande af all tull å nämnnda varor. Regeringen fann sig icke då kuunna bifella denna ansökan, men genom heaandelstraktaten med Frankrike vunno fabriksanterna slutligen sitt mål. Exporten af sidenvaror från England steg från 1847 till 1860 med omkring 10 procent årligen, men från 1860 endast till 1561 med omkring 37 procent. Men Eovglknd? — Englands exempel bevisar ingenting, säger hr R. Detta mäktiga England, som ?i förra tider på ett eller annat, ofta nog mindre humant, sätt? låtit! hela den hamdlande verlden erfara hela tyngden af sim öfvermakt i handel, skeppsfart och indusstri, sitt okufliga begär att, om möjligt, bereda sig ett verldsherravälde i dessa hänseeenden?; detta stolta England, som, naturligttvis af ren egennytta, ?under de sednaste decermnierna öppnat? icke allenast för sig, men äfven för andra nationer, ?nya högst betydande marknader i Kina, sarat i Japan ett fält för verksamhet, som troligen innan kort blir af icke ringa betydelse?; detta trolösa Albion, som väl kan täla vid Patt förlora nägot på exporten af britiska varor i ändamäl att förstöra utländska manufakturer i deras vagga?; detta samma England, utropar hr R., med triumferande min, likasom han upptäckt de vises stent och dermed gifvit dråpslaget åt sina motståndare, detta samma England bibehåller dock fortfarande ?en hög, ja orimligt hög skyddstull för tobaksmanufokt.r, samt en måttlig dylik för kandioch toppsocker? m. fl. artiklar. ?Om meningeu verkligen är den, som ideligen vill inpreglas?, eller att fullständig frihandel i England existerat sedan måvga är, hvarföre då icke stauga en likformig tull jemväl för tobak och socker, alla sla, likasom för spanmäl och för gryn och mjöl, alla slag?? Nägonting lik nande en sådian tullsats, säger hv R., som t. ex. i England för tobak, nemlhigen 4 rdr 50 öre för ettt engelskt I cigarrer och kavendish hafva Sverges tulltarifler aldrig haft. att uppvisa. Detta exempel är särdeles olyckhgt valdt. Siffran 4 rdr 50 öre, eller 4 rdr 21 öre pr sv. skålp., skulle naturligtvis slå läsaren med häpnad. I det af författaren utgifna bihang till boken, innefattande sammandrag af gällande tulltariffer m. m., hvilket bihamg vi ätven ämna underkasta en såvidt möjjligt genomgående kritik, vinnes emellertud (sid. 211) den upplysning, att tulien å ej manufakturerad tobak (ej inberäknadt tilläggsafgiften af 5 procent) utgör 3 eh. jpr eng. skålp. eller 2 rdr 52 öre pr sv. skålp..; och utgär sålunda tullen å cigarrer i Emgland med omkring 66?3 proc. utöfver råvarutullen. I Sverge, der rävarutullen utgör 25 öre pr skålp., erlägges för ken afgilft innebär en förhöjning af 620 proc. utöfver rävaritullen. Man skule knappast föreställa sig, att en författar, som sjelf anspråksfullt tagi till motto Tortiter in re?, och som af sina anhängare frmenas skola göra Pepok i SverI ges finansiela historia?, skulle göra sig saIker till så grofva förbiseenden vid uppställandet :t ett af sina kärnargumenter, som dew hr R. här låtit komma sig till last. Vi ha redan visat i hvad förhållande denna engelska tullsats å cigarrer, hvilken skulle väcka vår häpnad, -:år till den hos oss gällande, om man jemförer cigarrtullen i bäda länderna mied de respektive ländernas tull å råvaran. Den var, relativt, mer än nio gånger störrfe i Sverge än i England. Gör