Aftonbladet – 2 november 1865, sida 2

FR ne RE — Rn sig några omständigheter, som göra det i hög grad svårt att förkasta förslaget. Flera ibland dem äro förtroendeembetsmän eller nära fästade vid konungens person. Hysa de verkligen något af den öm het om konungamakten och den personliga hängifvenhet för konungen, hvaraf deras hjertan sägas vara fyllda, så måste de ovilkorligt skygga tillbaka för ett steg, som tvifvelsutan måste bringa konungen uti en mycket svär och pinsam ställning. ena sidan är det nemligen mer än sannolikt att en sådan utgång skulle i hög grad menligt inverka på det innerliga förhållande, som nu råder emellan konung och folk. Så populär som Carl XV är, hafva få konungar varit. Vi våga icke gå i godjs för att ett sådant förhållande skulle fortfara s sedan folkets förhoppningar hade blifvit trampade i stoftet af en handfull hofmän och af konungen beroende funktionärer. Hvad vi och andra än skulle kunna hafva att säga, för att upplysa förhållandet och för alt söka ådagalägga att sådant endast härledde sig från en viss opartiskhet och ridderlighet, skulle dock den stora massan af nationen aldrig kunna få i sitt hufvud, att någonting sådant kunnat ske emot konungens vilja och innersta önskan. Och det är väl bekant, att svenska folket afskyr ingenting så mycket som falskhet och dubbelt spel, isynnerhet om det tror sig påträffa sådant der, hvarest just ärlighet och öppenhet erölrat dess hjerta. Å andra sidan skulle det visa sig svårt, om icke omöjligt, att låta inför nationen framträda en regering, tagen ur lederna af denna konservativa fraktion, som genom förslagets förkastande kastat en utmaningshandske till nationen. Vi tro visserligen att inom denna fraktion finnas många personer med stort både fysiskt och politiskt mod, men vi tilltro knappt någon att ha ullräckligt af det sednare slaget, för att kunna framträda och intaga den plats, hvarifrån man störtat denna De Geerska minister, som är högre uppburen af landets allmänna mening, än någon svensk minister någonsin varit. Det är oss icke obekant, att det finnes åtskilliga, för hvilka ministårens störtande just är hufvudsak och långtmera vigtigt än törslagets fall, som i deras ögon endast är ett medel till detta mål, äfvensom att de för möjigheten att låta en junkerlig ministör intaga de ledigblifna taburetterna räkna på hjelp af vissa omständigheter — en beräkning, som dock torde innebära en fullständig missräkning. Först och främst tror man sig kunna pa-l: ralysera den allmänna meningens drabbande kraft, derigenom att man låter förljuda, att man ärnar låta framlägga och bli hvilande ett annat representationsförslag, som i det hela skall bli ganska liberalt och endast innehålla några oskyldiga klassvalsbestämmelser för den öfre kammaren. Detta är emellertid en alldeles för grof krok, att någon af reformens verkliga vänner skulle kunna nappa derpå. BSådana ord kunna synas vara härda och inhumana, men deras fullständiga berättigande ligger i vår riksdagshistoria sedan 1840, som visar, huru de konservativa majoriteterna på riddarhuset och i presteståndet, när ett hvilande förslag med nägon utsigt till framgång förelunnits, varit angelägna att framkomma med motförslag, som skulle vittna derom att de icke vore alldeles omedgörliga, men att de sedermera alltid, så snart den kritiska tidpunkten var öfverstånden, varit de första att 1 godan ro och med stort nöje döda sina egna foster, sedan de gjort det gagn, hvartill de varit afsedda?. Alla sirnsånger skola nu bli fruktlösa att splittra den enighet, som det nu hvilande förslaget åvägabragt. De liberala inse mer än väl, att i samma stund som detta förslag öfvergifves, förflyttas vi åter tillbaka ända till 1815 och fältet står öp pet för alla möjliga opinioner, tycken och hugskott både på den libersla sidan och den konservativa. När man en gäng fått en fana, kring hvilken man enigt kan sluta sig i denna sak, vore det höjden af därskup att för något slags förespeglingar svika densamma. Det liberala partiet vill der före under inga förhållanden medgifva några ändringar i detta förslag, vore det ock endast ändring af ett skriffel eller till och med ögonskenliga förbättripgar; det måste under alla omständigheter och äfven om man skulle såsom lockelse framhålla ett längt liberalare förslsg, stå fast vid det kungliga och folkliga förslaget sådant det befinner sig. Möjligtvis har också en och annan på den junkerliga sidan för möjligheten att etablera en reaktionär regering gjort stor räkning på gatukravaller, som man föreställt sig skola inträtta efter förslagets supponerade fall. Det företaller eljest något besynnerligt, att man på sista tiden just från deua håll hört oupphörligt samt vidt och bredt framkastas yttranden om naturligt vis inträffande spektakelX ock dylikt. Om nu tanken på sådant hos en eller annan imgätt i de politiska beräkningarne (vi vilja gerna tro, att så icke är förhällandet), så medgifva vi villigt, att sådant, om också icke vackert, dock innebure en djupsinnig politisk kombination. Iogenting beirämjar bättre reaktiocen än gatukravaller. Det dumma skränet och de inslagna fönsterrutorna och alla dylika vanvettiga demonstrationer låta en hel hop hederhgt folk tappa hufvudet af skrämsel, bringar det politiska snobberiet till heders och den rättmätiga indi nation, som lugnets och laglighetens störande framkallar hos alla, som äiska ordning och laglighet, kan en reaktionär regering begagna såsom piedestal för sig och säsom en plansibel förevändning för undantagsätgärder, som eljest uldrig skulle tålas, men under och genom hvilka den kan bli fast i sadeln. Det är derföre af den yttersta vigt, att hufvudstadspressen i tid utbreder en sådan opinion, som gör hvarje slags gatu upptäg, alla oordninga:r omöjliga. Seden redaktionsombyte egt rum uti ett hufvud stadsblad, som har stor spridning bland de arbetande klasserna, hoppas vi till och med på dess nitiska medverkan i detta hänseende Det är nädvändiot att f28 don ma