Aftonbladet – 2 november 1865, sida 2

opinionen icke afhördes. Öch flera af dem, iom vid sednaste riksdag voro besluna att vosta för reformen, ändrade sitt beslut och vånde försl get ryggen, när de tyckte sig inna att landet var försänkt i ett flegmaiskt lugn och att intet moraliskt tvång synes skola komma att göra sig gällande. Under tiden för landtbruksmötet i Malmö lenna sommar kunde man redan iakttaga letta fenomen. En hop skånsk adel och itskilliga adliga possessionater från andra håll sammanträffade här, och en stor del af lem började ganska högljudt, för hvem som ville höra det, på gator och torg, å Knut: len och inom kreatursexpositionen, törkunna, att det vore fåfängt att tänka på det kungliga representationsförslagets antagande. En kärkommen förevändning för den större eller mindre omsadling, som åtskilliga skåt ningar gjort eller syntes färdiga att göra, var åberopandet af Danmarks exempel, som skulle visa, hvilka vädor ett bondregemente skulle medföra. Förevändningen anses så god, att man på inga vi kor vill låta beröfva sig densamma. Det har derföre visat sig fruktlöst, att både enskildt och i tryck erinra derom, att exemplet är alldeles otilllämplig 1:0 emedan det icke är fråga om att här införa Danmarks författning, hvilken är långt mera demokratisk; 2:0 emedan Danmarks olyckor härleda sig icke från författningen, utan ifrån sammanfogninge i en stat af två fiendtliga nationaliteter och från ogynnsamma politiska konjunkturer, samt 3:o emedan der icke varit något ?bondregemente?, utan landets högsta intelligens dikterat politiken och sutit vid styret under hela den kritiska tiden. Redan vid denna tid började planeringarne, värfningarne oeh fullmaktsuppköpen, för att till riksdagen organisera en sluten falan emot reformen. Man har härvid varit så föga nogräknad om medlen, att man till en början begagnat sig af konungens namn och i all förtrolighet låtit förstå, att om också Hans Maj:t i statsrådet godkänt och officielt framlagt förslaget samt likaledes officielt önskade dess framgång, så vore han dock i sitt hjerta emot detsamma och hyste personligen den önskan att det måtte förkastas. Sedan detta nedriga förtal blifvit till fullo vederlagdt och det är allmänt kunnigt att konungen af själ och hjerta ifrar för förslagets antagande, har man satt i omlopp det ryktet, att en person, som står i tronens närhet, skulle med stor ifver arbeta emot reformen och utgöra ett stöd för det parti, som föresatt sig att krossa densamma. Vi äro fullkomligt öfvertygade att denna sägen är lika ogrundad som den förra. Den person, som här är i fråga, har ett alltför ljust hufvd och alltför svenskt hjerta, att någonting sådant skulle kunna vara en möjlighet. Den skarpa blick, hvarmed han skådar in uti hela situationen, gör det för honom klart, att om reformen icke nu verkställes, så skall följden deraf måhända blifva åratal af partistrider, mera häftiga och förbittrade än vårt land någonsin haft att uppvisa, och det under en tid, då vi mer än någonsin behöfde enighet och samnad kraft; han är för varm vän af Nordens enhet, att icke inse, att om i:ke våra politiska institutioner snart ordnas på en någorlunda rimlig fot, kunna fatalierna för ernående af en sådan enhet, innan vi veta ordet af, vara ohjelpligt försutna; han är tillickligt förtrolig med nationens skaplynne, r att veta, att våra minnen och det ?historiska elementet? kunna vara fullkomligt lika betryggade och representerade genom en af folket vald representation, som genom unga löjtnanter eller kammarjunkare, hvilka tör 75—100 rdr köpt sig rättigheten att representera en hautboist eller en konstapel; han känver tillräckligt svenska folkets hjertelag, för att, trots den missvisning, som exa partisk och med folket ofta obekant hofomgifning kan åvägabringa, veta, att den dynasti, som redan slagit så djupa rötter i Sverges jord, har ett säkrare stöd hos detta folk, som visat sig färdigt att för folkliga konungar offra sista skärtven och sista blodsdroppan, än hos ett riddarhus, hvars sammansättning beror af en slump och som i sin nuvarande snart sagdt chimeriska tillvaro såsom representantkammare endast utgör en vålnad af någonting, som för längesedan vandrat till skuggornas rike. Detta rykte kan sålunda ingenting annat vara än en skamlig tendenslögn. Omedelbart före riksdagens öppnande var tonen inom de konservativa kretsarne mycket hög; man sade sig vara fullkomligt på det rena med saken och icke hysa den ringaste tveksamhet. Den höjda stämning hos hela nationen, som var en följd af riksdagens öppoande, gjorde att man åter började bli något sväfvaude på målet i sina försäkringar och ett icke obetydligt antal återflyttades på tveksamhetens ståndpunkt genom intrycket af trontalet och af regerin gens beslut att framlägga en extra budget för ett år. Detta intryck utplånades dock till en stor del genom den Murnska intrigens framgång i borgarståndet, hvilken inom de ultrakonservativas leder fromkallade ett omåttligt jubel och lät den politiska tillför sigtens qvicksilfver från nollpunkten, der den hefann sig. stiga upp till en högre grad än någonsin tillförene, alltsedan det kungliga representstions!örslaget blef framlagdt. Denna stämning uppenbarar sig temlige: tydligt i ridderskapet och adelns utskotts ullsättning. Ensamt det, att i ett sådant ögonblick som detta göra till ordförande i konstitutionsutskottet grefve Mörner, en inkarnation af den konservatism, som icke kan och vill höra och begripa några skäl, är tillräckligt vältaligt. Sådan är ställningen. Vi se densamma fullkomligt klart. Och detta allt oaktadi icke bloit tro vi, utan äro djupt och innerligt öfvertygade, att det kungliga och folkliga representationsförslaget skall bli af alla jyrals stånden antaget. Vi äro nemligen optimister, i så måtto, att vi i det längsta tro på förnuftets och sanningens förmåga att göra sig hörda; vi tro att fosterlandskärleken i det afgörande ögonblicket skall visa sig mäktigare äv ständstördomarne och lidelserna. Vi tro, att den i det stora h la så ytterst fåtaliga fraktion, som önskar motsätta sig retormen, skull skygga tillbaka för det omåtliva ansvar den draver —L