Aftonbladet – 2 november 1865, sida 2

lugn och derigenow förspilla dess vigtigaste och heligaste intiessen. Det torde af hvad vi yttrat vara temlisen klart, att en regering, utgåogen ur de reformtiendtliga lederna, skall få svärt att stå på benen gent emot den kompakta stämning, som De Geerska ministerens störtande skulle framkalla. Och huru skulle den kunna möta representationen? För att kunna styra i vår tid — har justitiestatsministern nyligen lika vackert som träffande yttrat — måste man styra det allmänna tänkesättet. Huru skulle en sådan regering, efter den bedrift, hvari dess ledamöter del tagit, kunna utöfva nägon inverkan på det allmänna tänkesättet? Många tecken häntyda derpå, att flera af dem som förut hört till den konservativa sidans ledande personligheter börjat inse, att ett fortsatt motstånd mot reformen innebär verkliga vådor för fäderneslandet af helt annat och allvarligare slag än det dumma gatpojkskrän, som förr åtskilliga gånger uppkallat en och annan riddarhustalare att orda om sitt hjeltemod. De börja inse, att adeln, som inom sig sluter så mycken fosterlandskärlek, duglighet och talang, skall genom att gå nationen till mötes, under en förändrad representation häfda sin plats och bli mera populär än den kanske någonsin varit, till följd af svenskens böjelse att gerna respektera de historiska minnena och äfven det företräde, som en ärofull härkomst gifver. De börja fatta, att alla insigtsoch talangfulla personer inom axeln skola efter reformen kunna inom representationen intaga en långt mera betydande och inflytelserik ställning än förut och att det endast är de allra obetydligaste och i afseende på förmåga mest vanlottade, som skulle kunna ha något personligt skäl att vara reformens motståndare. Med hvarje dag måste det också bli dem alltmera klart, att ett afslag nu på nationens berättigade önskningar skall framkalla bitter fiendskap och häftig politisk strid och att det icke gerna kan vara något tvifvel om, hvem som skall rå i längden, nationen eller en riddarbusfraktion; men att ju längre och bittrare striden blir, desto obehagligare och mindre inflytelserik blir den ställning adeln sedermera kommer att intaga i förhållande till öfriga medborgare. Vi ba anfört de grunder, på hvilka vi stödja vär öfvertygelse, att det hvilande representationsförslaget kommer att antagas. Men för att dessa grunder skola vara hällbara och förutsättningarne realiseras, fordras det, att folkets intresse för denna stora angelägenhet wvisar sig riktigt vaket och lefvande. Må det ofantliga flertalet af politiskt tänkande och oberoende personer öfver hela landet under den närmast kommande tiden liksom bilda ett enda stort reformmöte i permanens, fom med den största uppmärksamhet följer saken i alla dess utvecklingsfaser, ständigt färdigt att lemna den allmänna meningens kraftiga stöd åt konungamakten och åt folkets valda repre sentanter! Och må de hvar på sitt håll med nit och kraft förekomma allt, som kan besudla reiormens sak, -allt som i ringaste mån stöter på oordning och olaglighet! Tlatfan Kanal Malst har undar dan