Aftonbladet – 1 november 1865, sida 3

dergick många förändringar i de särskilda detaljerna. Så t. ex. infördes förbud i tariften år 1686; så lättades möjligheten att införa nödvändiga lefnadsmedel af annan beskaffenhet än spanmål, hvilken af princip under nämnda tid var från införselsafgift befriad. Detta sednare skedde förmodligen, såsom hr R. säger, (sid. 60), för att skaffa fabriksarbetarne bröd för billigt pris?. Huru detta yttrande af hr R. rimmar sig med det å sid. 159 och 160 gjorda påstående, att tullafgifter i allmänhet icke inverka på en varas pris, återstår för honom att förklara. Oss förefaller det åtminstone obegripligt, huru en författare, som räknar sig il ära att uppdaga de skiljaktiga åsigterna hos olika samtida ekonomiska skriftställare samt afslöja de inkonseqvenser, hvartill en sådan författare, Bastiat, under loppet af ungefär ett år gjort sig skyldig, kan inom den trånga ramen af ett enda litet arbete låta sig beträda med en dylik inkonseqvens. För hr R. borde det ej heller vara helt och håliet obekant, stt Colberts system redan hk hans tid möttes af ogillande. Redan då funnos insigtsfulla män, som funno detsamma alltför restriktift; men, säger Michel Chevalier, den stora massan af folket gillade Jolhberts åtgöranden till följd af ett falskt begrepp om patriotism och det allmänna bästa. För de fördelar, som tillskyndades några få klasser, såg man icke de olägenheter, som dermed voro förenade för den stora massin. Och äfven om man sett dem, sårades dock under nämnda tid det offentliga medvetandet icke af monopoliesystemet. Genom att uppresa hinder på binder mot det internationella utbytet trodde man sig hindra de ädla metallernas utströmmande ur landet, och vi veta, hvilken vigt man då tillade dessa varuslag. Med ett ord, hela tidens politik hade till ändamål att så mycket som möjligt vidtaga åtgärder, olycksbringande för andra nationer och af natur att förorsaka andra regeringar obehag. Men vi fortsätta. — Det första sieg på frihandelns bana i Frankrike togs genom et mellan nämnde land och Evogland afslutna bandelsiördrag år 1786, ett fördrag, som af skyddssystemets anhängare anförts såsom bevis på frihandelns förderflighet. Visserlisen måste medgifvas; att öfvergån: gen frå, ett prohibitionssystem till en nästan fullständig handelsfrihet kunnat ske längsummare och med. större försigtighet. De engelska produkter, som dittills geurom förbud varit från Frankrike helt och hållet utestängda, blefvö plötsligen tillåtna till införsel, mot en tull, som nominelt motsvarade 10 till 12 proe., men — till följd af ett felaktigt uppbördssätt -— i sjelfva verket utgjorde endast 3 å 4 proc. af värdet. Men å andra sidan måste ock tagas i betraktande, att Frankrike redan led af alla de offentliga missförhållanden, såsom privilegier, skråväsende dc., hvilka ledde till 1789 års revolution. På det hela var dock detta fördrag, säger Ch., en välgerning för de båda. nationerna. Och äfven den konstituerande församlingen stod i sin år 1791 utfärdade tariff, om hvilken hr R. ej nämner ett ord, trot alla klagomål, fast vid ett liberalt tullsystem öch ansåg framför allt för en helig pligt att lemna införseln fri för födoämnen och råvaror. Tyvärr blef dock denna tariff af kort varaktighet. De politiska förhållandena kastade densamma öfver ända. Den 1 Febr. 1793 började kriget mot England och hade till följd tillintetgörande af alla handelsfördrag med de länder, med hvilka Frankrike befann sig i krigstillstånd. England skulle träffas i hjertat genom tillintetgörandet af dess handel. Aila engelska varor förbjödos till införsel, och den, som beträddes med att hafva infört sådana, straffades med 20 års fängelse i kedjor. Under denna tid af krigiskt vansinne kan man ej tala. om principer för hushällningen. Nu infördes det ena förbudet efter det andra, allt, såsom det hette, för att uppmuntra den franska industrien. -Obekymrad--om nationevs frihet i det inre, såg man endast en rivaliserande nation, som man ville förkrossa, och protektionismen begagnade sig deraf. 2 Under Napoleons hela regering, upptagen af krig, kunde de hårdt tillknutna banden icke lossas, utan man gick ännu längre på förbudssystemets en gång beträdda. bana. Men öfverhutvud kan man säga att år 1793 lades grunden till den lagstiftning, som under 67 är utöfvade sin förtryckande verkan på den franska industrien. Så länge kejsardömet varade, bibehölls dock tullfrihet för spanmål och kött. Det blef först restaurationsperioden förbehållet att belägga äfven dessa artiklar med tull. Osktadt Ludvig XVIII:s finansminister, baron Louis, i deputeradekammarenssession den 20 AuI gusti 1814 afgaf den förklaring, att regeringen ansåge förbudssystemet skadligt för industrier och derföre ämnade i nästa session föreslå en successiv. mnedsättning af tullsatserna, följde dock kammarsession på kammarsession, men i stället för några reduktioner, utbildades från 1822 ett tullbeskattningssystem, ännu skadligare och förkastligare än kejsardömets. Jern, stål, med ett ord alla för arbetsverktygs förbättring nödiga materialier belades med orimliga tullsatser. Anspråk födde anspråk, och bade endast förhöjning i tullsatserna till följd. Under restsurationens sista år fick dock regeringen ögonen öppna; en komitå tillsattes 1828 för att undersöka det herrskande systemet. Men innan densamma hade slutat sina arbeten, störtades dynastien och bourgeoisien tog regeringstömmarne om hand under Julimonarkien. Aldrig har väl nraotektinonegvstemet upp