Aftonbladet – 1 november 1865, sida 3

Han gaf henne en kall och lugn blick, ände henne derpå ryggen och gick tillbaka n i huset. Beatrice gick upp till sin mor, som hviade ut efter den tröttande resan. Af henne ick hon veta, att Antony hade enleverat niss Stone och att mr Gervoise först hade lifvit häftigt förbittrad, men slutligen föråtit honom. tOch om du bryr dig det ringaste om nigX, tillade hennes mor patetiskt, Sad låter lu dem stanna här. Huset är ju tillräckigt stort, och mr Gervoise har förklarat, utt om de skola bort, måste äfven jag härtrån. Beatrices läppar skälfde af häftig förtrytelse, men hon kände sig åter maktlös. Mr Gervoise var sjelfva vänligheten och artigheten, då de möttes vid middagen. Beatrice var kall som is mot A:tony och den unga frun, dock utan att bryta mot vanlig höflighet. Mot en annan person, som satt vid hennes bord såsom objuden gäst, var hon ännu mer kall än mot mr Gervoises son och sonhustru. Denne person var ingen annan än mr Stone, för hvilken hon dock icke kunde låta bli att hysa en hem lig känsla af medlidande. Han hade blifvit tio år äldre sedan de sist sågo hvarandra, och han såg nu ut som en lefnadstrött, gråhärig gammal man med en orolig, förvirrad blick, som ständigt undvek hennes. Så snart måltiden var förbi, reste han sig upp från bordet, i trots af mr Gervoises onträgna bön att ban skulle starna; och Beatrice eåg bonom spatsera omkring i trädgården med händerna i fickorna och ögonen fästade på marken, medan han lemnade sitt älskade barn allena med cem, som hade narrat henne ifrån honom, Beatrive satt emellertid och betraktede