Aftonbladet – 1 november 1865, sida 2

gelse, när vi påstå, att det kostat mer än det smakat. Visserligen ha vi alla och enhvar ett godt öga till den erkebiskopliga retoriken, som denna gången gjutit öfver land och stad sin allra finaste bouquet; sin samtids häpnad, af forniiden ej ens i dess bästa drömmar anad, och åt framtiden i protokollerna gömd till sena åldrars skräck, kan den knappt köpas för dyrt. Men, om vi undantaga hvad å bondeständets vignar yttrats, värdigt så till form som innehäll, har den öfriga produktionen varit tarflig nog och rönt måttlig efterfrågan bland all-mänheten. Ridderskapet och adelns genom hr landtmarskalkens mun framställda anspråk på en vördnadsfull välkomsthelsning? från presteståndet har man funnit något tillskuret i växten. Snarare borde väl ridderskapet och adeln, hr landtmarskalken inclusive, visa sig full af vördnad mot dem, som representera det högsta?; eljest vänder man ju upp och ned på rätta förhållandet mel!an lärare och lärjungar, mellan hjor den och själasörjarne. Att svenska statens grundlagar skola röna bättre omvårdnad af hr landtmarskalken såsom taleman, än han säsom talare ansett sig skyldig den svenska satslärans, lära vi med visshet kunna hoppas. Hr Schwan och landtmarskalken offrade i sina helsningstal till H. M:t ungefär lika många ord på det lemlästade brödrariket — men hvilken skilnad! Den sednores yttrande röjer lika mycken takt i undvikande af alla ömtåliga sidor, parad med ett verkligt deltagandes sanna uttryck, som den förres yttrande naturligtvis är taktlöst och i deu osmakliga försäkran om deltagande uppenbarar just frånvaron af denna känsla. Att hr erkebiskopen, en fridens man utan böjelse för fejd och örlog, ej häntydde på sista kriget, är lika naturligt, som det af andra skäl var obehöfligt för bondeståndets ordförande att yttra sig i detta ämne. Sistnämuda ständ har ju ej längesedan så otvetydigt, att derom ingen tveken kan råda, och i ett syfte, som skulle gjort ämnets vidrörande vid detta tillfälle ganska ömtåligt, uttalat sin mening i den skandinaviska frågan. Vid ståndets företräde hos H. M:t den 22 Januari 1863 yttrade å bondesrändets vägnar talmannen f-ljande om det kungliga reprezsentationsförslaget : ?Vi se uti detta förslag gryningen till en framtid af lycka och ära för värt fädernesland, af enighet och styrka för de förenade brödrafolken och af en närmare och fastare anslutning till det folk, som lika med dem kan komma att vädja till stamförvandtskapens band och ömsesidiga förbindelser, för att värna Nordens oberoende och frihet.? Att pa hertigens af Nerike förhoppningsfullat skaplynne, kunde ej falla någon annan än hr Schwan in; liza.edes passar det sig för honom, säsom fot i strumpa, att med den erfarne praktikerns kännaremin i tvänne särskilda tal gifva hertiginnan af Dalarne betyg om älskvärdhett. Härmed taga vi afsked af riksdagsvältaligheten. Med riksdagsintrigerna tillkommer det oss icke att i denna krönika taga någon befattning. Från dem vända vi oss gerna till den behagliga nyheten, att Sverges första monitor är färdig Då man betraktar krigsmarinens utveckling i deu nyare tiden, får man anledning att fråga sig, om ej den menskliga uppfinningsförmägan och företagsamheten visat sig större och i besittning af mer outtömliga hjelpkällor, då de ansträngt sig att förbättra krigets förstörelsemedel, än då de velat skapa verktyg ät den fredliga odlingen. Hvilken följa af nästan vidunderliga framsieg under den femtiåra tidrymden från den dag — då Napoieon ombord å krigsskeppet, som till S:t Helenas klippa skulle föra den fjettrade örnen, utbrast vid åsynen af en i Kanal:n mötande ångare: Hade jag känt denna uppfinning, skulle jag kufvat det stolta Albioa och eröfrat verlden? — till den minnesvärda I Mars 1862, då John Ericsons första Monitor, typen och nämnaren för ättlingar i huadratal, på Hamptons Road aflade sitt lysande segerprof. År 1832 byggde England sitt första för krigsbruk afsedda hjulängfartyg, tolf år sednare gaf prinsens at Joinville ryktbara skrift impulsen till den täflan i sjöstyrka mellan Frankrike och England, som sedan under oerhörda ansirangningar alltjemt fortgått; men snart kom ett nytt uppslag. John Ericson tog 1836 patent på sin uppfinning af skrufven, och då gamla Englands amiralitet höjde på axlarne åt denna förflugna 106, blef det Nya verldens praktiske statsmän som togo den om hand, hvarpå den återvände öfver hatvet, eröfrade Europa och i Krimkriget visade, hvad den dugde till. Redan före orienialiska krigets slut börjar en ny period — pansarskeppens, hvilkas anspråk var, att all framtid hörde dem till, alltsedan de flytande batterierna framför Kinburn i Oktober 1855, sjelfva osårbara, spr-di törödelsens skräck i tiendens befästade bo. Nu tog den fransk-engeleka kapplöpningen ny fart, och tid etter annan betecknades stadierna på de täflandes sig oupphörligt förlängande väg med de verldsbekantn, stolia namnen: Gloire och CWarriort, sInvineible och tBlack Prince, Normandiet och Revenge4, La Couronvnet och Achillest o. 8. v. Men dessa opröfvade storheters rykte började sammankrympa, redan då återljudet af Monitors varnsnde röst vådde Atlantens europeiska kuster, och det dröjde ej länge, innan man var ense om, att åter en ny epok inträdt. På denna tällingsbana blef det en svens man, som makten, äran och herrligheten tillföllo: och hans uppfinning var det, som Sverpe beslöt att tillvodogöra gig, när det, omsider