Aftonbladet – 1 november 1865, sida 2

att den verstånuden. Lugna och san. sad, ehura blek, återvände Gilvert Gervoise till det hus, hyars herrskarinna Beatrice icke skulle bhiva. Han vandrade genom de rum, genom hvilka de hade vandrat denna sam. ma morgon, och undrade öfver att han fann dem sä kalla, mörka och dystra. Sist af dem alla beträdde han det rum, om hvilket Beatrice hade sagt: ?Här ska jag sitta och läsa? — och hans ögon föllo härvid pfågeln i buren. Etter ett ögonblick tog han ut honom, öppnade fönstret, släppte ut honom i aftovluften och bjöd honom söka sig en annan herre. Fågeln flög bort med ett förvånadt skri, men Gilbert gaf icke akt på dess lygt. Han tillsiöt fönstret efter den lilla främlingen och stängde det ätven för hopp och kärl Men huru stod det väl till med Beatrice efter detta eorgliga afsked? Hon vick temligen lugnt tillbaka till sin mor, och i det hon endast sade henne, att Gilbert nödvändigt måste gå hem, satte hon sig ned vid hennes sida, sammanknäppte händerna öfver kväna och fäste sina ögon på den röda solen, som längsamt sjönk ned i vester. Det tinnas dagar och timmar, hvilka tyckas iikasom bränna sig in i minnet, och detta var en sådan timme för Bestrice. Solen dog på den gyllene horisonten, som en drottning på sitt läger. Hon dog, insvept i purpur och lågor, stolt och hkgiltig, ty hon visste att hon den följande worgonen skulle födas på nytt. Aitonen var her.iig och mycket lugn: luft, jord och baf, allt var tyst och stilla. Stället sar ensligt; de vilde dynerna, det vilda hafvet, den svumhöljda stranden och den nedgående solen var allt hvad Beatrice såg. Husi:gt, mycket hastigt, sjöns solen, och ju hastigers hun sjönk; desto svagare klap