Aftonbladet – 1 november 1865, sida 2

denna mogna och herrliga frukt, utan måste låta den bli hängande på grenen, för att en annan skulle taga den och ett annat hjerta slutligen frossa deraf? Han kunde icke uthärda attse på henne, och han vände sina ögon bort från ett ansigte, på hvilket de för framtiden ej finge sig; och Beatrice hvarken gissade ell sate utt den innerhgaste och mest lidelsefulla kärlek, som hon någonsin skulle väcka i en ung mans hjerta, ömmade för henne, medan hou stod och betraktade Gilberts bleka och sorgsna arclete. ?Jag känner mig inte på något sätt för närmad?, svarode hon slutligen; ?det skalle vara mycket orätt af mig, om jag gjorde det.? Och du kan inte göra det som är orätt? sade Beatrice med sakta stämma. Känner du inte nägon svaghet, så känner du inte heller den menskiiga naturcas fel och briBier.7 Hon kunde icke låta bli att betrakta honom med den tillbedjan, som ännu bodde i hennes hjerta. Gilbert kände att det var på tiden för dem attskiljas. Om det räckte ännu litet längre, skulle ban sluta Beatrice i sina armar och de skulle vexla nya löften om evig kärlek och glömma allt i passionens ljufva berusning. ?Farväl!? sade han åter. Och utan att omfamna henne, utan att ens vidröra hennes band, vände han sig bort och lemnade henne. Han gick ned utför kullen med större ifver och hsst än då han steg dit upp tör att möta Beatrice. Hen vände ryggen å: sin förspillda lycka och såg sig icke om. — Allt var förbi. Denona ungdomliga dårskap var nu slut. Det hade altid varit dårskap, ehuru den hade varit så ljufj det var bäst