Aftonbladet – 30 oktober 1865, sida 3

ARI VIII OSEv SIS SVH e ne derhän. EKONOMISET. Många banker och små banker eller inga banker? har en, i dessa ämnen, väl bevandrad utländsk skriftställare yttrat efter att hafva skärskådat de stora privilerade statsbankeina, hvilka i allmänhet just genom sina privilegier blifvit skyddade mot täflan och följaktligen till en betydlig del befriade från omtanka Hos oss har striden om en eller flere banker redan för längesedan blifvit utkämpad och resultatet ör, såsom hvar man känner, att bankrörelsen numera är, inom lagens begränsningar, liksom annan industri ötverlemnad till den enskilda företagsamhetens fria täflan. Något missnöje förefinnes väl ännu bland allmänheten, men detta härflyter hufvudsakligast, dels från de äldre föreställningssätt, då man ansåg att staten skulle vara den hufvudsaklige förläggaren och då riksbanken ensam, i form af ?låneunderstöd?, skänkte allmänna rörelsen en föga tillräcklig nödhjelp, dels derigenom att riksbankens principaler förunnade lånerätt? och dymedelst nyttjanderätt till vissa delar af riksbankens tillcängliga fonder, på samma sätt som man utarrenderar ett vattenfall, en ångmaskin eller annan drifkraft, användbar i de industriella yrkena. Den svenska handeln och industrien tog snart en sådan fart och utveckling att man allmänt kom till insigt derom, att riksbanken äfven med iakttagande af den rättvisaste fördelning af dess fonder till de olika yrkenas främjande, måste blifva alldeles otillräcklig, hvadan enskilda bankinrättningar framkallades af nödvändighe ten. I denna gren af landets ekonomiska utveckling har inträffat hvad som rätt ofta inträffar uti andra grenar; man tager några steg framåt, stannar, tvekar och ser sig om innan man fortskrider på frihetens bana. Vid flere riksdagar behandlades den vigtiga banklagstiftningsfrågan, utan att erhålla någon lösning, och på det att ständerna skulle å tid att betänka sig, upphörde regeringen år 1857 att bevilja oktrojer för nya enskilda banker, hvarigenom de redan varande med alit fog kunde kallas priviligierade, då ingen af dem löpte fara att få se en konkurrent uppstå i sin närhet. Vi förbigå nu alldeles det misslyckade försöket med filialbankerna, som, upprättade för att utgöra ett slags förgreningar af riksbanken, visade sig icke motsvara syftemålet, hvadan rikets ständer beslöto att de pä långa tider utlemnade fonder skulle, i den mån filialbankoktrojerna utlöpte, återgå till riksbanken. Vid 1863 års riksdag beslöto rikets ständer en fullständig banklag, hvilken af K. M:t sanktionerades och utkom under den 20 Maj år 1864 såsom allmän författning. Då under sju års tid det ej varit tillåtet stifta någon ny enskild bank, men under samma tid, dels behof-et af bankinrättningar tilltagit, dels beslutet om filialbankernas upphörande blifvit kunnigt, var det väl ej underligt om flere nya bankbolag bildades och anhöllo om oktr.j. Vi kunna nu fullt sanningsenligt säga, att vårt bankväsende är fullkomligt ordnadt och att, om de i banklagen nedlagde föreskrifter noga iakttagas och af de kontrollerande myndigheterna ölvervakas, så är all anledning till den förhoppning att vårt bankväsende skall gagna allmänna rörelsen, liksom det förvisso uthärdar on jemförelse med andra länders. I Frankrike, centralissationens förlofvade land, har man en stor och väldig centralbank, som ensam utöfvar banksedelutgifninzsrätten, som icke ger ränta på insatte penningar, som i det tätt bebyggda landet, med den ofantliga rikedomen och den arbetsamma befolkningen, endast har 59 afdelningskontor, som genom frånvaron af all täflan är så likgiltig för allmänna rörelsens underlättande, att den måst tillförbindas vid sednaste oktrojs förnyande, att inom 10 års tid inrätta åtminstone ett afdelningskontor inom hvarje af de 86 departementerna?. På det att denna stora inrätining, som lånat ett belopp, nära motsvarande sin grundfond till staten, må i oqvald ro få besitta sina privilegier, har man icke velat tillstädja någon annan fullständig enskild bank. Nägra få, väl organiserade enskilda banker, funnos före år 1848, men då Frankrikes bank af regeringen befriades från skyldigheten att med mynt infria sing ute löpande banksedlar, måste naturligtvis de enskilda bankerna, i hvars kassor de inkonvertibla banksedlarne inströmmade, råka i förlägenhet, och slutet blef att de inkörpö