Aftonbladet – 30 oktober 1865, sida 3

nan Törvanas; men om man dertit feabtly att alla dessa bankkontor åtsga sig att, elter insättarens önskan, göra tillfälligtvis ledigt penningkapital fruktbärande, och att på denna sålunda bedrifna rörelse ännu ingen insättare, under loppet af 35 är, eller allt sedan den första enskilda bank stiftades i Sverge, hvarken förlorat ett öre eller fätt vänta en dag på återbekommandet af sina insatta medel, skulle han utan tvifvel tillönska Frankrike att ega ett så beskaffadt bankväsende. Det har blifvit möjligt för de enskilda bankerna att ännu mera vinlägga sig om uppoch utlåning af penningkapital just genom räntans frigifvande. I stället för Plåneunderstöd? och lånerätt? har numera kommit det fria aftalet, och den som nu talar om alla dessa bankinrättningar, hvilka äflas om att rycka till sig penningar på alla tänkbara vilkor?, den har icke förmått att fatta, dels att tillgång och efterfrågan bestämma vilkoren, både billigt och rättvist, dels att bankinrättningarne icke upplåna penningar för att skrinlägga dem, utan för alt ånyo utlåna dem. Bankernas förmedlande uppträdande äro af en oberäknelig fördel för allmänna rörelsen. De som låna till bankerna, äro säkra på att utan koot, undanflykter och trassel på dagen få sitt igen; de fom låna af bankerna bringas alt iakttaga ordentlighet vid liqviderna. Ju mindre enskilde stå i direkt förhållande till hvarandra som lånetagare och Tånegifvare, desto säkrare fortgår kapitalbildningen, hvilket kraftigt bidrager till nationens materiella förkofran. Rätt ofta hör man ho3 oss, med både vördnad och beundran, citeras det skottska bankväsendet. Hade vi detta, då vore vi öfverlyckliga och kunde ingenting högre önska! Det skottska bankväsendet har blifvit i åtskilliga länder åberopadt, men ingenstädes så noggrannt antaget till mönster och föresyn, som just hos oss. Det skottska bankväsendets hufvudsakliga förtjenst ligger deruti, att det upptager 8 -å depositioner och derför erlägger ränta, samt jemväl godtcör, under vissa förbehåll, ränta i löpande räkning, hvilket de engelska bankerna icke göra. Det skottska bankväsendets välgörande inflytande tillskrifves den omständighet, att de skottska bankerna förlägga afdelningskontor till de minsta orter. Detta är just hvad de svenska enskilda bankerna äro sysselsatta med, och att de gifvit ränta såväl på små depositioner (100 rmt) som på uppoch afskrifningsräkning är väl allom bekant. De skottska bankerna hafva sig ill förräntning anförtrodda mer än tjugo millioner pund sterling; men så hafva de också öfver etthundratrettio år drifvit denna rörelsegren, och skottarne hafva längesen insett, att genom ett rätt användande af goda bankinrättningar gagnar individen sig sjelf i första rummet och bankinrättningen i det andra. Måtte nu någon kunskapsrik talare, som ogeneradt och med tillförsigt utdömer det svenska bankväsendet, behaga att upplysa, huruvida ej det blifvit i denna del ordnadt i närmaste öfverensstämmelse med det skottska? Skulle dylik upplysning ej kunna åstadkommas, utan våra uppgifter betinnas riktiga, så hoppas vi att ingen må upphöra att beundra det skottska systemet, derföre att det har omisskänneligt syskontycke med det svenska. Detta må vara nog för dagen angående bankernas upplåning. Låt oss nu se till huru det kan hänga ihop med ?det tygellösa utgifvande af banksedlar, grundade på en illusorisk ansvarighet?, som en känd tygellös talare behagade yttra, utan annan anledning än sina egna illusioner. Uti en föregående artikel åberopade vi de stadganden ur banklagen, hvarpå banksedelutgifningsrätten grundas. Eohvar sansad bedömare af dessa förhållanden måste medgifva, att den säkerhet, på hvilken utgifvandet af banksedlar blifvit grundad, är fullt tillfredsställande. Den lemnar numera ingenting öfrigt att önska, sedan genom 1864 års banklag rättigheten att utgifva banksedlar på jemväl annan kreditivsäkerhet, än den som kunde med grundfondshypotek jemföras blifvit borttagen, och sedan grundfondshypoteken äro underkastade skärpta föreskrifter i afseende på godheten. Kan det antagas att hallva taxeringsvärdet för jord å landet, eller halfva brandförsäkringsvärdet af stadsegendom, endast innebär en illusorisk säkerhet? — då veta vi i sanning ej hvad som skall komma att utgöra en verklig sådan. Man talar om ?att sätta en gräns för den illa kontrollerade sedelfabrikationen, men man förgäter att den redan är af lag begränsad och af administrativa myndigheter kontrollerad. Låt oss nu se till buru det förhåller sig med denna fråga i England och Skottland. Som hvar man vet slog den store sir Robert Peel en spik år 1844 genom den enskilda banksedelsutgifningsratten uti de förenade konungarikena, och sålunda är d-n fastnaglad ännu i dag. Samtlige de bankfirmor, som då existerade, fingo nemligen behålla en banksedelutgifningsrätt, motsvarande det belopp de för tillfället hade i utelöpande banksedlar. Detta var och är ett privilegium. Något grundfondshypotek som hos oss, ifrågasattes icke. Såsom exempel anföra vi, att af de 196 bankfirmor, som ännu ega bank sedelutgifningsrätt, har National Provincial Bunk of England den största eller 442.371 pund sterling och Helston Banking Company den minsta med 1503 pund sterling. Nu ligger det väl i öppen dag, att det är ett financielt missgrepp att söka petrificera för all framtid något så vexlande som behotvet af banksedelutgifningsrätt. En bank, som år 1844 hade behof af ett stort belopp banksedlar, kan, till följd deraf alt orten der banken var belägen fått en inskränktare rörelse, ej numera begagna en stor sedelstock. Handel och industri hafva sökt sig väg till andra orter. På enahanda sätt kan en ort, som år 1844 varit temligen betydelselös, sedermera hafva uppblomstrat till en stor stad, hvarest en bank med flera afdelningskontor kunnat finna sysselsättning och gagna. Englands bank erhöll rättigheten att genom aftal öfvertaga sådan bankfirmas banksedelutgifningsrätt, som ville afstå ifrån densamma. Men denna rätt LL