Aftonbladet – 30 oktober 1865, sida 2

Det var nutiden och forntiden han såg, Carnoosie och den lilla barnsliga Beatrice, Verville och den blomstrande unga flickan, den gamla trogna vänskapen och den nya, ädla, gränslösa kärleken. Ja, han kände det djupt 1 sitt bjerta, få män voro älskade så som han var älskad. Han sade icke till sig sjelt att han förtjenade det, han kände blott att denna sällsynta och dyrbara gåfva var honom gifven, och i det han öfverlemnade sig åt denna berusande vi-shet, frossade han i drömmar om sin snart förestående lycka. Ja, hon skulle sitta och arbeta der borta, och han skulle komma in till henne och genom sin närvaro framkalla solsken på hennes ansigte och sjelf känna sitt hjerta fyllas af sällhet. År försvunno under denna dröm, och barn, som hade sin mors svarta ögon, lekte rundt omkring dem eller sutto å hennes knä eller sofvo vid hennes bröst. Hvarje öm och kärleksfull tanke, som kan glädja menniskans hjerta, som kan förljufva det husliga lifvet och göra dess lycka mera fullständig, visade sig i Gilberts dröm. Han tömde sin sällhetsbägare ända till botten Iotet mörker, intet moln fördystrade den ljusa framtiden. Tiden beröfvade icke Beatrice ett enda af hennes ungdomliga behag, och den unga modren var lika fiisk och blomstrande som den unga flickan. Sjukdom och sorg funnos icke i denna nya verld, som var så olik den verkliga, ty der fanns endast förnöjsamhet, frid och kärlek. Herrn arbetar för mycketX, tänkte Babet ute i köket, han har suttit instängd med sina böcker hela morganen.4 Ack, Babet, missunna honom icke den bok, i hvilken han nu läser. Den är vacker och intressant, iogen skald har någonsin skrifvit en vackrare; och det är en bak, som tyvärr endast få öppna och ännu färre läsa utan mycken sorg och många bittra tårar. NionpE KAPITLET. Det finnes icke något skäl hvarför vi skulle fortfara att sitta och drömma med Gilbert Gervoise om kärlek och Beatrice. Han är ännu icke trettio är E mmal; han är nu vil kärlekeng mitloge s då denj