Aftonbladet – 30 oktober 1865, sida 2

Vi mottogo i går afton följande telegram från Örebro, hvilket äfven blifvit skickadt till morgontidningarne: Till Redaktionen af Aftenbladet. Stockholm. Undertecknade, medlemmar af Örebro samhälle, vilja härmedelst hafva uttryckt den bedröfvelse och misströstan, valen i borgareståndet hos dem väckt. M. ÅAlfort. Almqvist. Andersson. Handlande. Fastighetsegare. Stadsfiskal. Åtlterling. Bachman. Bjurström. Kopparslagare. Handlande. Handlande. BonnevierBroden. Bäckström. Handlande. Lektor. Auditör. Carlström. Dalin. Edström. Handlande. Rådman. Kommissionslandtmätare. Ekström. Elfvik. Elgerus. Handlande. Handlande. Fabrikör, Engelbrektsson. Ericsson. Byggmästare. Fabrikör. Fagerström. Falk. Falk. Bokhandlare. SparbanksGasverksamrer. kamrer. Forssberg. Gumelius. Handlande. Boktryckare. J. W. Gyllander. Hagendahl. Handlande. Handlande. Handberg. Hartman. Hedin. KommissionsLektor. Fastighetslandtmätare. egare. Heldenstedt. Hellberg. Holmblad. Fabrikör. Skräddare. Kontorsskrifvare. Holmstedt. Hultgren. Kjellström. Handlande. Handlande. Ritlärare. Kuylenstjerna. Levert. Phragmen. Komminister. Musikdirektör. Lektor. Pettersson. Ringström. Rothman. Konditor. Handlande. Guldsmed. Sabini. Schillander. E. Söderlindh. Handlande. Kamrer. Handlande. Wallin. Westman. Målare. Fabrikör. Yckenström. Åberg. Fabrikör. Rådman. Detta telegram innebär ett vittnesbörd, bland många andra, om den i ytterlig grad spända uppmärksamhet, hvarmed man nu öfver hela landet följer tilldragelserna vid riksdagen och de vexlande utsigterna för en snar och fredlig lösning af nationens lifs fråga. Sannolikt kommer detta uttalande att efterföljas af andra dylika, isynnerhet från de städer, som ha trott sig till borgareståndet skicka varma reformvänner, som med åsidosättande, om så vore behöfligt, af alla andra intressen, skulle medverka till representationsförslagets framgång, och nu i stället ti!l sin förvåning finna sina representanter genast vid första fjäten på riksdagsmanna banan låta fånga sig i nät, spunna at personlig fåfänga och maktlystnad, samt för dessa lumpna passioners tillfredsställande lemna ur sigte det stora nationeella intresse, som ovilkorligt fordrade att borgareståndet nu skulle uppträda enigt och imponerande genom full och klar medvetenhet om hvad det vill. Det är emellertid ett ord i den från Örebro insända adressen, som vi skulle önskat utplåna derur, det är ordet misströstan. Det är visserligen sannt att borgareständets elektorslista helsades med jubel af de konservativa på riddarhuset, derföre att de deri trodde sig se en visshet derom, att en majoritet icke skulle finnas i borgareståndet, för att afsluta riksdagen, ifall representationsförslaget fölle; det är också allmänt bekant att man i en större krets af junkrar, på aftonen efter det denna elektorslista blet bekant, med stor värma druckit en skäl för hr Muren, såsom den der paralyserat borgareständets kraft. De ultra-konservativa ha lyftat hufvudet betydligt och äro något säkrare på rösten, när de förklara att reresentationsförslagets öda är afgjordi. Emelertid kan detta på raycket kort tid betydligt förändras, Gå det visar sig att de förutsättningar, från hvilka man utgått, icke komma att hålla streck. Den majoritet, sem med lock och tvång vanns för den Murenska listan, är redan sprängd, och de klarnande insigterna om ögonblickets omätliga vigt och nationens stämning skola säkerligen inom kort alstra en kompakt majoritet inom borgareståndet,som står orubbligt fast vid det kungliga förslaget, icke blott genom att rösta derför, ty sådant är ju så klart att derom icke lönar mödan att tala, utan såsom redo att för dess genomdrifvande begagna alla de lofliga medel, som stå de båda folkvalda stånden till buds. Granskar man närmare utskottstillsättningen inom borgarståndet, så vittnar den, ehuru mycket deremot än är att anmärka, att den liberala andan inom borgarståndet är så stark, och den allmänna meningens inflytande på stäåndets medlemmar så kraftigt, att det är omöjligt för hvem som helst, att der göra en uppsättning af konservativ tendens; den visar, att grundsatserna äro mäkligare än personerna. Det tycktes väl, som skulle det aldrig, efter 1834, hafva sett sorgligare ut i borgarståndet än i förut nämnda ögonblick, då makten för tillfället låg i händerna på den politiskt indifferente hr Muren och hans adjutanter, den hållpingslöst hit och dit gungande hr Staaff och den hufvudsakligen endast för sin utomordentliga hetsighet bekante hrIsberg, sekunderade af reformfienderna protektionisten Sundvallson och hr Henschen, och ändock kunde det icke gå för sig atv vid utskottstillsättningen förneka två stora sanningar; nemligen att 1:0 borgarståndet står nästan såsom en van i representationsfrågan, och