Aftonbladet – 28 oktober 1865, sida 3

römvärd klarhet, karaktererna väl och omsorgsfullt tecknade, ehuru ej utmärkta af någon synnerlig originalitet, och en doft af gendomlig friskhet, godmodighet och renet hvilar så öfver det hela som isynnerhet ifver vissa partier. Leroy är ingen sträng sededomare som Augier, ingen beundransvärd hjerteransakare som George Sand eller Feuillet, men ej heller någon demimondens författare som Dumas eller lustighetsmasare som Labiche, Thiboust o fl. Han intager, som vi nyss nämnde, en i viss mån egen ställning, något eklektisk, let är sannt, men ej dess mindre både relan aktningsvärd och lofvande för framtilen. Innehållet af en teaterpjes inhemtas mpligast på ort och ställe, och vi kunna örsäkra, att ingen skall ångra besöket, isynnerhet som spelet nu som oftast var förräffligt. Särskildt skulle vi önska, att den stora mängd blåstrumpor, hvilka nu uppväxa såsom svampar ur jorden, behagade se tycket och i baronessan de Bellevilles oll spegla sig sjelfva och dervid få någon aning om den oerhörda plåga de bereda de stackars tidningsredaktörerna med sina papversrullar, innehållande originalromaner eler öfversättningar, i det de mörda deras id och tålamod och vilja förvandla tidninsarnes följetongsafdelning till ett slags välsörenhetsinrättning, ett litteraturens hospial, i afseende på hvilket man icke skall få rätt utt på estetiska och litterära grunder välja det bästa den samtida bellettristiska itteraturen har att uppvisa, utan måste, på orund at bevekande omständigheter, böner och konsiderationer, ihärdigt kältande och rekommendationer, inrymma sådana medelmåttiga eller rent af underhaltiga eller eländiga saker, hvaraf den feminina skönlitteraturen med ytterst få undantag består. Samtliga medspelande voro på sin plats och gjorde med fullständig framgång krönta bemödanden att intressera och roa. Ypperst var måhända hr Hedin som Champagnac: något i fint och välberäknadt komiskt spel öfverträffande hans foyerscen i tredje akten ha vi ej på länge sett, och det bästa af allt var att bäde hans finess och eleganta måtta voro så klassiskt förenade med en flödande humor, att ej den minsta ansträngning märktes. Också inropades han under skallande bifallsyttringar för öppen ridå, en utmärkelse som äfven tillföll hr Kinmanson (Gerand) för hans varma spel i en scen med mamsell Nerman (Camille) samt, strax ef ter samma förträffliga scen, denna skådespelerska och något förut hr Almlöf—Lardieres. Slutligen inkallades samtliga medspelande ej mindre än två gånger efter styckets slut. Att publiken således befann sig i den mest lifvade stämning, behöfver knappt nämnas. Efterpjesen, En spik i nyckelhålet, var en kanske väl mycket uppsluppen rolighet at en i denna genre välkänd firma, anlagd på åskådarnes skrattmuskler och ej heller nu förfelande åsyftad verkan, isynnerhet genom det styckets innehåll fullt värdiga spelet. Oss synes dock, som om denna efterpjes för starkt bröt af mot den föregående och så. ledes lämpligast hade kunnat vara borta, helst den sednare ändock fullkomligt fyllde aftonen.