Aftonbladet – 28 oktober 1865, sida 3

Utskottstillsättningen i borgareståndet. Inom borgareståndet kunde det, sedan hrr Murn, Staaff, Isberg, Witt, Henschen, Sundvallsson m. fl. lyckades att narra de nykomne i fällan, icke gå vid utskottstillsättningen annat än både ömkligt och löjligt tillväga. Kort efter sedan elektorssegern var vunnen, samt de 36 elektorerna således gifna, föreslog hr Henschen, denne de virriga idernas store advokat, att elektorerna borde dela sig i fyra komiter för att, hvar från sitt håll, uppgöra förslag till utskottstillsättningen. Propositionen var dock alltför kostlig för att icke förkastas. Ett ljusare hufvud framställde deremot — att elektorerna skulle dela sig på två afdelningar, 18 på hvardera sidan. Så skedde äfven. Förmodligen låg svenska akademiens adertontal dem för ögonen, hvarom Tegner i verlden yttrade att det går två på hvar. De äldre fördelade sig dock så på dessa afdelningar, att de nykomne icke släpptes ur sigte. Sålunda uppgjordes förslagen och man sammanträdde omsider för att komma till slutligt afgörande. Dervid inträffade emellertid att man, sedan man temligen enhälligt kommit omsams om nägra namn, råkade i den fullkomligaste upplösning vid bestämmandet af de öfriga. Något beslut måste dock fattas, såvida ej kärran ohjelpligt skulle sjunka i gyttjan. Beslutet blet det enda möjliga att de 36 elektorerna upplöste sig ilika många komitter — eller 36 — d. v. 8. man beslöt votering med slutna sedlar. Denna votering egde rum i går afton. Hela utskotts-tillsättninsen saknar således all den i så hög grad behöfliga enheten. Af den brokiga, allt inre sammanhang saknande, fusion, som hätskheten och grollet lyckats att snärja tillhopa, kunde det ej heller bli nägot annat. Hrr Murån, Staaff, Isberg, Henschen, Wiit, Sundvallsson hade först och främst att taga för sig sjelfva, sedermera att belöna sina vänner samt slutligen att fylla behofvet af utskottsledamöter och dervid söka rädda det yttre skenet så mycket som sig göra lät. Sålunda ha alla de 36 elektorerna i första rummet invalt sig sjelfva i utskotten, hvarefter — nöden var här lag — de öfriga 17 utskottsplatserna utsetts från den Björckska sidan. Utskottstillsättningen ger följaktligen tydligt vid handen att elektorerna icke såsom hufvudsak uppställt för sig lösningen af några vissa bestämda åsigter — utan att uppgiften varit en personalfördelning, med thy åtföljande belöning för trogna tjenster med mera sådant. Granskar man utskottslistan, utskott för utskott, visar sig äfven att denna uppfattning är fullkomligt riktig. Låtom oss t. ex. taga de två första utskotten i närmare skärskådande. I konstitutionsutskottet har man insatt hrr Blanche, Weern, Witt, Gahn, v. Stockenström och Carlen. Af dem tillhörde hrr Blanche, Wern och Carln den Björckska sidan och de öfriga den Murenska. På grund af gammal verk. samhet, hvarvid de alltid stått i framåtskridandets led, äro, i få ord sagdt, de tre förstnämnda på sin plats, Om de tre sednare deremot kan man fråga: Hvad göra kolonnerna här? Hr Witt, som at den utaf reformvännerna tillsatta centralkomiten under sistlidne år emottog uppdraget att sam. mankalla reformvännerna 1 Carlskrona — vägrade offentligt i sin eller sin sons tid: ning, Blekings-Posten, att göra det. Hi Gahn, som representerat inom borgarestån. det ett par, tre riksdagar förut, har derun: der alltid tillhört den konservativa sidan, Hr v. Stockenström är efter alla anlednin. gar en fullkomlig nolla. Hvartill komme att dessa tre sednare stå till de förra — efter hvad som nu passerat inom ståndet — i ett ganska spändt förhållande, och hvar ken hr Witt eller hr Gahn äro kända föl någon slags eftergifvenhet. Skulle sålede: det hvilande reformförslaget falla — hvarpi man åtminstone alltid bör vara beredd — och ett nytt förslag sålunda måste taga: under behandling, så är det icke, såson konstitutionsutskottet beklagligtvis nu blif vit tillsatt, att hoppas på någon endräg och verklig samverkan emellan dess bor gerliga elementer. Landet eger rättmä tiga skäl att häröfver högljudt vredga: på dem, som denna gången edt besluter och valen. — Övilkorligen måste man frå ga sig om bo gareståndet icke saknar iblanc sig personer, som till följd af föregående offent lig verksamhet inlagt förtjenster i denna stora nationella avgelägenhet och till hvilke