Aftonbladet – 28 oktober 1865, sida 2

I ?Dagens Nyheter? finner man följande, som vi tro, i det hela riktiga framställning af det spel, som bedrifvits i borgarståndet, af hr Muren jemte konsorter: Redan dagarne före riksdagens öppnande befunno sig hrr Murån, Isberg, Sundvallson, Staaff och Witt, allesammans missnöjda sedan förra riksdagen, här på platsen. 5edan de inom sig säkerligen någorlunda planerat saken, följde de uppmärksamt vakande såväl sina anländande gamla vänner som de nyvalda. Efter hvad man har sig nu bekant, var det framför allt bland dessa sednare — 24 till antalet — som de ämnad2 rekrytera sig. Allt elter som de anlände blefvo de äfven, icke offentligt, utan enskildt och i all skön s tysthet inbjudne att sammanträda å hotell Sugde tisdagen den 18 dennes på aftonen. Det var ett lätt rof. Oinvigde i förhållandena trodde de att det skulle så vara och anade icke ugglor i måssen. Någon hand sträcktes dem icke heller vägledande från annat håll. Mötet blef ganska talrikt besökt. Man uppropade de tillstädeskomn: och upptecknade deras namn. I den framställning som gjordes för att förklara mötet anledning, svängde man sig omkring flra punkter. Man försäkrade emellertid at enhet inom borgarståndet var omöjlig, :tt majoriteten vid föregående riksmöten förtryckt minoriteten, att man nu borde antaga en fast ställning, för såvidt man ville värna den individuella sjelfbestämmelserätten, samt att afsigten med sammanträdet således icke var att undertrycka någons mening, utan att bevara hvars och ens rätt att handla och tänka allt hvad han ville; men att det första och nödvändigaste vilkoret för uppnåendet af detta stora personlighetsmål läg deri att man förenade sig om en och samma elektorslista, såsom utgörande den enda mur— kinesisk förstås — inom hvilken man vore skyddad. I mellanmeningar och dylikt förklarade man på samma gång att elektorslistan för öfrigt icke var af något egentligt inflytande på riksdagen, särdeles då man hade för afsigt att vid utskottstillsättningen utöfva den största opartiskhet samt hvar och en dervid finge följa sin egen enskilda åsigt. Såsom ett sine qua non fordrade man likväl, att alla skulle vara ense om — elektorslistan. Det var ju så beskedligt, så oskyldigt; ingens övertygelse sårades, ingen förtrycktes. Någon politisk uppgift kom icke i fråga — uppgiften var elektorslistan. Det var för hrr Murån, Isberg, Staaff, Witt — hr Sundvallson vilja vi knappt nämna — eslldeles likgiltigt om segern vanns med hjelp af fiender eller vänner till representationsförändringen och en på sunda grunder ordnad tullfrihet — blott den vanns. Svårligen lärer man till och med kunna antaga att de ens sjelfva leddes af något politiskt program, emedan de i sådan händelse icke skulle ha kunnat falla på den tanken att bilda ett parti, inom sig sönderfallet i fullkomligt fiendtliga åsigter och tänkesätt; de ville — kosta hvad som helst — blott segra, cch dymedelst revanchera sig för förment: oförrätter vid förra riksdagen. Något annet skäl för deras handlingssätt står omöjligen till att upptäcka. Inom parectes sagdt, visste de dessutom aft erfarenhet alltför väl, att hade man fångat sällskapet i elektorslistans snara, så var man herre på täppan och kunde göra hvad man ville med — oerfarenheten. Hr Murån, som framställde propositionen, helsades dock ej genast med ett ovilkorligt gillande. Väl gåfvo de äldre, som visste hvad frågan gällde, initiativet dertill, men en del af de yngre förblefvo fundersamma. De mera rättänkande ibland dem hade redan till sin förundran märkt, att inga a! bargarståndets kända politiska karakterer voro närvarande. Hr Murån förlorade dock icke modet, utan förnyade propositionen. En del nykomnes tveksamhet försvann icke ens dervid. Men här, kan man säga, hängde TE SERIE SIE STEEN