Aftonbladet – 28 oktober 1865, sida 2

Om de icke hade stått midt i trädgården, med alla fönsterna stirrande på dem likt lika många spejande ögon, huru kärleksfullt skulle han icke tryckt henne till sitt hjerta och med ömma kyssar och smekningar lofvat att han skulle bli den trogne herre och försvarare, efter hvilken hoalängjade! Som det nu var, betraktade han henne med tårar i ögonen, och den hand, som omslöt hennes, darrade, då deras fingrar möttes. O, Beatrice, Beatrice!4 sade han, Gud oaf dig en tunga, som skulle kunna förtrolla hvarje mans hjerta, Ja, derför att jag talar hvad jag känner, sade Beatrice leende; men nu slår klockan en qvart till nio. Huru länge skola doktor Gervoises patienter vänta? Doktor Gervoise gjorde en otålig min. Han var full af unga kärlekstankar, och i detta ögonblick var det honom en leda att tänka på sjukdom och plågor; men en suck förjagade den egoistiska känslan; han återfick snart sin vanliga, lugna sinnesstämnirg, helsade Beatrice god morgon och gick sina färde. Den unge doktorns patienter funno honom mycket nyckfull och otålig denna morson. Han var ohjeiplig i dag! sade madame Blondel litet buttert, då han var gå sen, Hon var hans sista patient, och han jlemnade henne i största hast och skyndade till sitt eget hem. Beatrice och hans styfmor voro allaredan komna. Mrs Gervoise satt vid fönstret, som låg utåt floden, och Beatrice stod och såg på några af Gilberts oöcker. Hvar är fågeln?4 frågade hon genast. Kom med mig, så ska jag visa dig horom. Hon följde honom in i ett annat rum, och ler såg hon i en bur en fågel med granna jädrar. Nå, tror du mig nu? Jag tror att något fruntimmer gifvit dig Jen der vackra, lilla varelsen Att hon