Aftonbladet – 28 oktober 1865, sida 2

Du kan sjelf få se fågeln, när du kommer hem till mig, du lilla tviflare. tMen det var väl inte en vild fågel? Naturligtvis var det inte det; jag förmodar att han haft en sträng herre och brutit sina bojor; och så kom han till mig, trött vid sin glädjelösa frihet. Han kunde inte göra något bättre, Gilbert4, sade Beatrice, och hennes stämma darrade lätt då hon talade. Huru kunde han väl hoppas att finna en mer god och mild herre än du? Stackars Beatrice! Hon kunde icke tala mot sitt hjerta och kom alltid tillbaka till sitt ömma, smickrande språk. Gilbert skulle icke varit en dödlig, om han icke hade känt det ljufva och smickrande i detta språk. O, det var herrligt att bli så älskad af denna sköna, unga varelse, som antingen med eller mot sin vilja lade sin stolthet för hans fötter, och som ständigt i sin undergifvenhet bevarade frihetens vilda behag. Hans ögon strålade af en lidelsefull ömhet, som Beatrice sällan hade läst i dem, ty Gilberts känslor voro vanligen tysta och djupa, och hans stämma darrade af ovanlig rörelse, då han sade: Gäcka inte mina förhoppningar, Beatrice. Öfverge mig inte i elfte timman! Nu skulle jag inte kunna uthärda det!X Och hvarför skulle jag göra det?4 frågade Beatrice öfverraskad. Det vet jag inte; men du är ännu inte min hustru, Beatrice. Fönstret står öppet, men fågeln sitter ännu på grenen. Tänk om någonting skulle skrämma bort honom! Nej, aldrig från dig, Gilbert, svarade Beatrice innerligt. Om jag kunde bli din hustru ännu i dag, skulle jag vilja det — inte af kärlek till er, sirX, tillade hon leende, Sutan derför att jag är trött, ack, så trött vid den härda strid jog för; jag längtar med egoistisk längtan efter att kasta alla mina bekymmer på dig och att få sofva Ingn och trygg i boet, medan du är ute och kämpar och strider för mig -— min herre, om du vill, men äfven min tvungne försvarare.t