Aftonbladet – 28 oktober 1865, sida 2

att en Bastiat kunnat vid olika tillfällen: framställa olika förslag rörande sättet att upptaga den för statens ändamål oundgängliga tullbeskattningen eller derföre att hvarje författare hemtat sina exempel hufvudsaklisen från eget land, så finnes, i hv Rydqvists tanke, alldeles icke någon allmängiltig statsekonomisk sanning. Sedan författaren sålunda, genom att jäfva alla andras åsigter, gjort sig till ensam herre på täppan, börjar han närma sig sitt egentiga ämne genom en afhandling om han delsbalansen. Afven i denna anföras visserigen åtskilliga nationalekonomers åsigter, men hufvudsakligen för att visa att dessa sinsemellan varit stridiga. Såsom ett litet prof i förbigående på den svenske national-ekonomens? sätt att argumentera, vilja vi nämna, att han söker bevisa ohållbarheten af det exempel, med hvilket Bastiat velat undanrödja de irriga begreppen i fråga om handelsbalansen, genom att invända, att handelsoperationerna vanligen icke, samt till och med högst sällan, tillgå på det sätt, som Bastiat omförmält i sitt exempel på en kombinerad exportoch importaffär. Nu vet likväl hvar och en, som känner dett. Bastiats exempel, och som kan och vill begripa hvad han läser, att Bastiat dermed icke velat ådagalägga något annat, än otillförlitligheten at den mätare på handelsbalansen, som man velat finna i de officiella beräkningarne öfver utförsel och införgel. Att förutsätta hos Bastiat en sådan enfald och en sådan okunnighet om handelsoperationernas vanliga gång, som hr Rydqvist genom sin vederläggning synes ha antagit, Adagalägger, antingen, att man sjelf är i hög grad behäftad med den förra af dessa egenskaper, eller ock, att man alltför mycket litar på tillvaron af densamma hos sina läsare. Författaren synes, oaktadt denna sin polemik med Bastiat, likväl icke finna för godt att ställa sig alldeles på den bornerade ståndpunkt, som denne just velat med sitt exempel belysa. Han medgifver, att ?under vissa förhållanden? det kan ega sin riktighet, att den vinst vi erhålla på vår handel med utländningen uppenbarar sig i öfverskottet af importens värde öfver exportens. Han håller derför icke strängt på handelsbalansen i den mening detta ord vanligen tagits; men han uppställer deremot en finansbalans?, och gör sig mycket stort besvär att bevisa det förhållande, som det icke lärer falla någon in att bestrida, nemligen att ett sädant öfverekott af införsel öfver utförsel kan uppkomma, att den förra ej räcker till full liqvid för den sednare, utan att landet sätter sig i skuld för beloppet af detta öfverskott. Att detta antages vara fallet med Sverge, behöfva vi icke säga, och det är naturligtvis der källan ligger till den ruin, som hotar oss och som skall förebyggas derigenom att statsmakterna böra träda emellan och lära folket att hushålla. Anmärkningsvärdt är emellertid, att icke ens denne författare, som gjort till sin uppgift att skildra vår bedröfliga ställning och vådorna af de skulder vi äsamkat oss till utlandet, dristar bestrida, att värdet af de inre förbättringar, som samtidigt med skuldsättningen åstadkommits i vårt land, öfverstiger beloppet af den utländska skuld, som landet under denna tid sig äsamkat. Men detta hjelper icke. Vi ha i alla fall, enligt hr Rydqvist, fört ett öfverdådigare lefnadssätt, än vår ekonomiska ställning rätteligen medgifvit. Bevisen äro: den i landet rådande penningbristen och höga räntefoten samt den omständigheten, att vi icke ökat den del af kapitaltörmögenheten, som representeras af verklig eller metallisk valuta. Hvad härvid först vidkommer den bekymmersamma pennivgställningen, så finner man på ett annat ställe i författarens arbete så klart och riktigt angifvet, hvad som är den rätta och enligt författarens eget medgifvande hufvudsakligaste af orsakerna dertill, att man mäste förvånas öfver den inkonseqvens och sjelfmotsägelse, som vill ställa densamma på något sätt i samband med tullagstiftningen. Denna hufvudorsak är, enligt hr Rydqvists egna ord: svindeln, ?manien nära nog sagdt, att med till hufyvudsakligaste delen lånta penningar köpa ?landtegendomar till dubbla ända till sexdubbla priset mot det före 1854 gällande. Detta lättsinne skulle — fullföljer hr R. — förr eller sednare skörda sin lön, enär jordegendomarne omöjligen på längd kunde afkasta ens vanlig 6 4 ränta på de höga köpeskillingarne, än mindre 8 å 12 4 på en del kapitaler, som behöfde upplånas?. Om förf. för öfrigt hade såsom medverkande orsaker till penningförlägenheten påpekat de ogynnsamma konjunkturerna för en del af våra exportvaror, synnerligast spanmålen, äfvensom den starka efterfrågan af penningar, som framkallats af myckenheten af nya företag och anläggningar inom landet, hvilka oupphörligen fortgått, skulle han måhända funnit en tillräcklig förklaring på densamma, utan att behöfva skylla på tullagstiftningen, som härvid gjort hvarken till eller ifrån. Hvad åter beträffar den här ånyo spökande metalliska valutan?, så är det ganska egendomligt att se författaren göra anspråk på, att vi skulle kunnat på samma gång använda de lånta penning arne till inre förbättringar, och ändock ega dem i behåll. Att en nation, som kastat sig så vidt ut: storartade företag, som den svenska unde: de sista åren, företag, af hvilka mänga en dast småningom kunna amortera sin an läggningskostnad, skulle på samma gång blifva kapitalist och lägga penningar på eo TEATER