Aftonbladet – 28 oktober 1865, sida 2

ling, sade hon medlidsamt, men det gö jag! Alltifrån sin barndom har Gilber ständigt visat sig ful:komlig — fullkomlig de dygder, som utgöra en pröfvosten för mannen. Ingen låghet, ingen vanhedrande tanke har någonsin fläckat hans ädla bjerta.4 Mrs Gervoise knäppte ihop sina händer. cKära Beatrices, sade hon, du gör en Gud af honom.4 Beatrice log. Gilbert är inte någon Gud?, sade hon muntert, och om han är det, är han en hednisk Gud, ty han har en märkvärdig svaghet — han älskar en dödlig qvinna, Men mitt söta barn, nog måtte du väl fullt ut vara hans jemnlike — du är ung och vacker.? ?Ja, det är just det?, inföll Beatrice en smula sorgset, — jag fruktar att Gilbert tycker om mig derför att jag, såsom du säger, är ung och vacker. I denna punkt är han en menniska, en verklig menniska. Dermed vill jeg dock inte säga, att det är det enda skälet hvarför han bryr sig om mig: men om jag inte vore det, skulle dock kanske sjelfva Gilbert, den gode och förståndige Gilbert, inte bry sig om mig.? ?Nå ja, kära Beatrice?, invände hennes mor, det är ju helt naturligt att en ung man tycker om ungdom och skönhet.? Ja, visst är det naturligt, sade Beatrice litet förtrytsamt, ?men Gilbert borde inte vara naturlig — han borde vara öfvernaturlig. En hvar kan vara naturlig.? Beatrice såg utmärkt intagande ut, då hon yttrade denna högtrafvade paradox. Hennes kinder blossade, hennes svarta ögon strålade som diamanter, och i dethon plötsligt vände sig om, såg hon sitt eget ansigte i en gammal grönaktig, spegel, som hängde öfver kaminfrisen. fven i dess dystra djup strålade hennes ansigte af en skönhet och en glöd, som Beatrice sjelf icke kunde undgå att märka. Beatrice var i allmänhet icke fåfäng, men en smickrande tanke uppsteg i detta ögonblick inom hennt.