Aftonbladet – 21 oktober 1865, sida 3

skogsinstitutet, hr Th. Hahr, har emellertid nu gripit sig an med det alldeles icke lätta företaget och på ett i allmänhet tilliredsställande sätt löst sin uppgift. Fosterlandsvännen, som med bekymmer hör klagomälen öfver jagtens förfall i vårt land och finner dem berättigas af en nedslående verklighet, torde med blandade kän slor mottaga en bok, som öppet utlär medel att ätkomma vår redan så härdt anlitade vildbaua. Erfarenheten lär emellertid, att farhågor af denna art äro temligen grundlösa. Jagtkunskapen har neml. jemte den destruktiva äfven en annan, lika väsentlig bevarande sida, och ju mer den förra utbildas, med desto större eftertryck söker den sednare att göra sina anspråk gällande. England, med sin till en del konstmässigt omgjorda fauna, och Österrikes utomordentligt rika vildbanor, visa att jagtens utbildning icke medför det vidas undergång. Det är i allmänhet icke bland de jägare, som läsa, som vildbrådet har sina farligaste fi ender; dessa äro de, som icke besitta några regulativ för sin råa lystnad, som ej kunna reflektera bortom ögonblicket eller som ledas af end.st vinstbegär. Föreliggande häfte börjar med en Inledning, innehållande anteckningar till den svenska jagtens historia och bibliografi. Författaren har i fråga om den förra med omsorg begagnat de (tryckta) källor, som stätt honom till buds; att han icke kunnat tillgodo göra sig de vackra fynd i denna så litet bearbetade del af vår kulturhistoria, som en ung forskare, hr S., gjort under trägna arkiv-studier, kan ingen förtänka honom, enär dessa fynd ej ännu äro offentligt tillgängliga. År arbetets första hufvudafdel ning, Om jagt och fångst, innehåller häftet afdelningarie 1—3: Om hunden och hans vård, Om vapnen och skjutkonsten samt Om jångredskap och jagttyg. Väl skurna trär snitt illustrera texten; för öfrigt prydes häftet af 4 särdeles vackra, kolorerade litografier. Öfverallt spårar man författarens ärliga, allvarsamma bemödande att lemna ett så godt arbete som möjligt; de mödor, han synbarligen nedlagt på sin bok, hafva icke heller varit förfelade. Hans stil är redbar och osikt, om den ock nägon gång faller in i en viss låvgdragen kansliton; under det man, tyvärr, ännu får se författare med lärda anspråk, till och med filologer till yr ket, bokstafvera och böja svenska så, som om en Rydqvists och Säves utredningar af värt språks lagar vore idel nonsens, är det a glädje att finna en skogsman respektera em. Vi önska författaren all lycka till sitt vackia arbetes aflslutande och hoppas i det följande få se honom med energioch talang uppträda mot den vanvård af jagten, som utgör en verklig skamfläck på vär kultur.