Aftonbladet – 21 oktober 1865, sida 3

Ittg VUNSTATYLIG MUM VVJS PIM oo 1 Aa mm en Rydqvists och Säves utredningar af värt språks lagar vore idel nonsens, är det a glädje att finna en skogsman respektera em. Vi önska författaren all lycka till sitt ackia arbetes alslutande och hoppas i det öljande få se honom med energioch talang ippträda mot den vanvård af jagten, som itgör en verklig skamfläck på vär kultur. Jesus Kristus och de messianska troslärorna på hans tid. Af T. Colani. Ölversättning från andra upplagan. (Stockholm 1865.) I. De messianska förhoppningarne ha sin ttersta grund 1 judiska folkets fasta tro på ig sjelft. Hebreerna ansågo sig som Guds valda folk, helgadt genom ett förbund, varigenom folket lofvats evig trohet och Gud evigt skydd. Guds löfte till patriarserna hade gjort till hederssak, att ej svika leras säd. Äfven under främmande ok fo:tefde, ja stegrades denna folkets sega ideaism och förhoppning. BSegren var Herrens ikson folkets. Den kunde ej utebli. -Domen var den vanliga bilden för Guds intervension. Denna profetiska formel är ursprunget till den messianska tron. Men innu saknas Messias. Gud sjelf kommer till deu stora domen öfver hednaverlden, han samlar sitt folk och grundar Zions sanna kungarike. Denna Herrans stora dag? förekommer först hos Joel 850 före Kristus; i Josafats dal krossas hedningarne och Juda strålar i segerglans. Folken förskräcka sig; alla ansigten äro bleka som lerkrukor?. Jord och himmel bäfva, sol och måne mörkna, och stjernorna förhålla sitt sken. Jehova ryter från Zion. På Israels vägnar? dömer han hedningarne, som dristat bortföra Judas söner och döttrar (såsom filisteerna nyss hade gjort). De sednare profeterna variera detta ämne, med mer och mindre inslag af folkets moraliska förnyelse (isynnerhet hos Jeremia). Det blir allmer ett politiskt religiöst rike, som lofvas Guds folk. Men förutsättningen blir alltid en hämndens dag, då Herrans svärd badas i blod, gudarne resa sig ur föriryeket och herrska öfver hedningarne. Det är Jehöva sjelf, som upprättar riket, löser folkets träldom, som den gode herden skyddar det, bor på Zion. Detta var äldsta föreställningen, bredvid hvilken emellertid en konkretare utbildades. För den kommande härligheten hade man ingen annan model, än samtidens förhällanden. Som nu Gud var folkets egentlige regent, men dock utöfvade sin makt genom kungarne, sina söner, sina smorda, så skulle ock herraväldet öfver det kommande teokratiska riket tillkomma en sf Gud smord furste. Föreställningen om ett, ur hvarje förtryck uppspirande, teokratiskt rike ntvecklades till ideen om en teokratisk furste David, konungen efter Guds hjerta, blef naturligtvis förebilden, säsem ock typen st folkets ärorikaste tid. Forntid fig med framtid enar, sagan sanning blir en gång. Joel hade ännu ingen anspelning på David. Men 60 är sednare utlofvar Amos, att Jehovah skulle upprätta Davids förfallna rike. Och isynnerhet efter assyriernas och babyloniernas segrar lotfvas en gyllne tid under en furste af Davids art och slögt. Nu fick framtidsriket en konung, en smord, d. v. s. Messias; och ehuru detta namn ofta tillägges judiska furstar, ja äfven Israels välgörare Cyrus, men aldrig i gamla testamente; uttryckligen brukas om en teokratiers framtida äterställare, så förefanns dock nu ideen Messias, Jesaja och Micha 70, Jeremia och Hesekiel 600 äro de hufvudsakliga profeterna om Davids son. Det är den rojalistiska profetskolan. Dessas messianska förhoppningar innehålla inga öfvernaturliga, fantastiska drag, så hög än deras poetiska flygt är. Allt rör sig på naturlig grund. Den andre David är blott den förste i den långa raden af messianska kungar, dynastiens återupprättare. Nu inträder en vändpunkt i judiska historien och dermed i Messias-iden. Tron på ex kommande Davids ättling kunde blott så länge bestå, som Davids hus stod i förgrunden och lofvade en framtid. Ännu under babyloniska fängenskapen och straxt derefter tästades folkets förhoppningar vid kungafamiljen. Men ett helt annat förhållande inträdde, då snart det verldsliga furstadömet försvann och regeringen kom i en prestaristokratis händer. Dermed försvann ock Duavids-ättlingen ur framtidens idegl. Nyss hemkommet ur fängenskapen och uppiaget med tempelbyggnaden hade folket änuu en dubbel medelpunkt: Davids slägt med sin gamla glans samt templet med sina tjenare Zadokiterna, redan på Davids tid framstående bland leviterna. Vi hänvisa härom till den i fjol! höst i Aftovbladet anmälda skriften: Vorlesungen iäber das Judenthum und seine Geschichte? af Geiger. (Andra häftet har pu nyligen utkommit.) Begge dessa makter på en gång, Davids slägt och Zadoks slägt, furstadömet och prestadömet, stodo i spetsen för restauratiocen. — Davids-ättlingen BSerubabel och I zadokitiske öfverstepresten Josua hyllades lika, Men liksom prestadömet redan untler