Aftonbladet – 20 oktober 1865, sida 3

många gånger blifvit framhållen, att det äl nästan öfverflödigt derom vidare orda. Till och med prygelkäppens varmaste be undrare hafva numera börjat ändra åsigter. samt finna att detta straff är vanärande fö! soldaten och framkallar demoralisation stället för förbättring. Det har ådagalagts att detta straff icke blott förqväfver hvarje känsla af eget men. niskovärde hos den som undergår det, samt långt ifrån att hos den felaktige åstad. komma ånger tvärtom framkallar hämd känsla, utan äfven genom den lidna skymt liga behandlingen afskär vägen till förbätt ring. Det har visats att hederskänslan icke kan utvecklas under käppväldet samt att, dö denna känsla fattas, blir soldaten opålitlig och oduglig, emedan han saknar den förnämsta driffjedern till ett samvetsgrannt uppfyllande af sitt vigtiga kall, som oftast fordrar mer själsän kroppsstyrka. Det är äfven obestridligt att prygelstraffet gör den felaktige mer vildsint och oåtkomlig för ädlare känslor, så att endast fruktan för de strängaste straff kan afhålla honom från iteration af förbrytelserna, samt att borttagancet af detta barbariska straff skulle göra sinnena mjukare och lätthandterligare, så att de af mildare straff läte sig rätta. Det har blifvit utveckladt att detta straff sålunda till sina verkningar står i uppenbar strid mot de tendenser, som numera utgöra målet för alla straffbestämmelser, hvilket mål icke är hämd och vedergällning, utan framkallandet af ånger och förbättring, hvarför äfven det kroppsliga lidandet så mycket som möjligt blifvit borttaget i straffen, och lagstiftaren hufvudsakligen äsyftat alt gerom frihetsstraff åstadkomma ett moraliskt obehag och en inre förbättring. Oaktadt numera ingen kan bestrida ofvan påpekade sorgliga följder af prygelstraffet, qvarstår dock detta straff i vårt fädernesland, sedan det i de flesta andra civiliserade länder redan för längesedan blifvit afskaffadt. Äfven om vi icke, såsom en viss stolt nation, kunna berömma oss af att gå i spetsen för civilisätiohen, vilja vi väl dock å andra sidan icke erkänna att vi befinna oss i de sista lederna. Lagarne utgöra vanligen en någorlunda tillförlitlig mätare på den grad af bildning och odling ett land besitter, och detär derför ett stort fel hos den lagstiftande makten, om lagarne vittna om barbari och råhet, då det folk, som mäste lyda dem, redan tillegnat sig upplysning och civilisation. Vär folkupplysning kan med heder ställas vid sidan af de mest bildade nationers, men vår. lagar tåla icke en sådan jemförelse. Det är först helt nyligen vi erhällit en ny strafflag, uti hvilken andra åsigter uttalas än de, som blifvit förestafvade af begär till hämd, vedergällning och kroppslig misshandel. Nu gällande krigsartiklar äro utgifna 1798 och man kan också i dem öfverallt spåra medeltidens föreställningar rörande ändamålet med straffen. Våra folkombud hafva lifligt känt behofvet af förbättrade krigslagar, och motioner om prygelstraffets borttagande hafva äfven blifvit väckta samt enhälligt gillade i ständerförsamlingen. Man hear afspisats med löftet om nya, tidsandan motsvarande lagar i detta hänseende, men detta löfte har icke infriats. Vi kunna måhända hoppas att ändtligen inför denna riksdag ny krigslag blifver framlagd, och det vore i sanning icke för tidigt. Det är en regerings oafvisliga pligt att gifva akt på tidsandan samt folkets stigande upplysning och kultur, samt tillse att åtminstone de lagar, dem hon ensamt helt och hållet eger rättighet att stifta, äro ett uttryck af folkets civilisation, ty barbarska lagar äro en hämska på civilisationens framåtskridande, och lägra sig, som en skadlig dimma öfver de andliga skördar, dem upplysningen och bildningen eljest skulle EF LAT FI a