Aftonbladet – 16 oktober 1865, sida 3

Vi kunna ej här följa författaren i dealjerna af hans lärorika framställning, utan nskränka oss till den allmänna anmärkning, tt de i vår tanke fullt berättiga författar ens slutomdöme om litteraturutvecklingen nder den tid — frihetstiden — som han jehandlar. Här som på andra områden — säger författaren — föseter detta litteraurekilte, hvilket bör betraktas som ett inom sig begränsadt helt, en öfverhufvud taget ugnande anblick. Inom svenska litteraturen ramträda under detta halisekel en mängd nya ansatser, uppslag och begynnelsepunker, hvilka blott tidens korthet och utveckingens då långsammare förlopp hindrade utt i större antal komma till mognad Men len, som fördomsfritt undersöker frihetsidens litteratur, skall dock ej blott fiona knoppar af löftesrik fägring; äfven blommor och frukter bjudas honom, och må: gen gustaviansk praktväxt, mången guldfrukt från tiden efter 1770 har skjutit sina första skott, knutit sina första höljen under frihetstidens sol. Vi erinra i detta hänseende blott om Bellman, Creutz, Gyllenborg och många flere, hvilka med rätta hänföras till sistnämnda tidehvarf. På prosaepikens oms råde är skörden, som vi sett, ej så rik som annorstädes; dock träffas äfven här ett och annat ej förkastligt, och öfverhufvud taget står frihetstidens prosadikt öfver den gustavianska, så till omfång som innehåll.? Vi kunna ej sluta denna ofullständiga anmälan, utan att uttala vår önskan, att författaren måtte finna anledning att svart äter något meddela af sina forsknivgar öfver detta i så många hänseenden vigtiga tidehvarfs ännu föga bearbetade vetenskaps-, vitterhetsoch konsthistoria. Den följande afhandlingen om den nordiska forotidens heroiska poesi, af Svend Grundtvig, består väsendtligen af förfatarens trenne föreläsningar vid konkurrensen om en docentpost i nordisk filologi vid Kjöbenhavns universitet. Referenten vägar ej inlåta sig på något bedömande af de till en del alldeles nya resultater, hvartill författaren kommit; men om undersökningarnes grundlighet, om det skarpsinne de röja, samt om den utmärkta form, hvari de äro framlagda, lika skild från det slags lätta behag, som kommer af ytlighet, som från tung och torr erudition, dristar relerenten hysa och uttala den mening, att dessa egenskaper och företräden här äro till finnandes i en eällspord grad. Särskildt vilja vi påpeka författarens kritik af å ena sidan tyske lärdes mytiserande, och å den andra vordiske forskares historiserande tendens i uppfattningen af vår forntids heroiska poesi, mot hvilka båda han häfdar den litterära synpunkten såsom den rätta, samt hans utredning och bestämning af det nordiska herosbegreppet. Häftet slutas med en sakrik anmälan, af signaturen H. L. R., af framlidne professor 0. Wipgqvists posthuma arbete om svenska riksdagens historia till 1617 och doktor v. Steyerps Bidreg till svenska riksdagens historia 1600—1650 — tvenne skrifter, säger anmälaren, förtjenta af en synnerlig uppmärksamhet, helst i nuvarande tid, då en af de vigtigaste och mest maktpåliggande samhällsfrågor, den om representationens ombildning, är under pröfning och hvar och en för den åsigt, han i denna fråga vill bilda sig, önskar sig stöd af historien om vårt samhällsskick.