Aftonbladet – 16 oktober 1865, sida 2

Då följde Sverges bönder med. sin; Det är en elf, som störtar ned var Från fjellen hufvudstupa! Och hvar den eltven bryter fram p Hon krossar hvarje våldets damm tra Med sina böljor djupa; hvi Men grönskande i hennes spår ed Den fagra blomman Frihet står. de Hur lustigt borgar refvos ner! utt I åkerfälten än man ser sy! De grusade ruiner. an Var fästet väl ur vägen röjdt, hv Den bistre kämpen log förnöjdt, Som sol ur åskmoln skiner: ati Nu för hans plog det svängrum fanns, Och hvad som växte, det blef hans. gå O tid, så rik på ädel bragd, Så offrande, så oförsagd, Ne Som våra skördar sådde! sk Högt fosterjordens hjerta slog: i På berg och fält, i dal och skog L Ett enda sinne rådde. k I Svenske män, ha än i dag 8 Vi qvar detsamma sinnelag? 5 Må våra minnen vara oss li Till lekverk ej, men himlabloss, lg Som stadigt visa vägen, de När det i landet mörkt ser ut fö Och om ett helsosamt beslut Man ser sig om förlägen. fö Ditt råd, med stämma af metall, de Då, Engelbrekt, du säga skall. to Och icke skall ditt fosterland Bli byte i inkräktarns hand, Fj lagar på oss trugas. l Se. landet kring, ett godt gevär H Nu husets bästa prydnad är, fc Ja ock den minsta stugas. g Ej tiden har ditt verk förstört: vi Ännu ditt folk är vapenfört. vi Ännu, när uppbrottstimman slår. h Som förr det man ur huse går; st An trifs här hjeltegamman. : Men när vi stridt vår strid till slut a Och segrens kransar delas ut, fc Vi offra allesamman si Åt dig, vår frihets fader god, gl Vid foten af din minnesstod. v Vid slutorden försvann den skogsfond,!v som dittills begränsat teatern och man såg der i stället Engelbrektsstoden, alldeles så-h dan man nyss sett den på torget, i trogent kopia af Ahlgrensson. Den effektrika antmningen väckte naturligtvis stormande bifall. 0 Frih. Hugo Hamilton talade derefter öfver n skarpskytteiden. Hvem gaf oss, sporde han, id denna tanke som genomgår vår hela histo-l ria, deu tanke, som ledde Gustaf Wasa, då han dref danskarne hädan, den tanke som kämpade på Litzens fält, som, efter Carl XII:s nederlag, genom Stenbock slog fienden h vid Helsingborg? Jo, den Engelbrekts ande, J som nu eldar skarpskyttarne att ställa sig il ledet, med föresats att hellre offra allt än tåla en fiende inom Sverges gränser. När faran kommer, skall stridsropet ljuda : ?man! ur huse!? Då må ingen glömma den versen, biskop Thomas vers : ?Du goda svensk stå stadigt fast Och bättra det som fordom brast. ö 7, 1 i l I Så kunna vi välsigna Engelbrekts tanke,l; att ett litet folk, uppoffrande och enigt, är!; oöfvervinneligt. Talaren nedkallade slutli-; gen välsignelse ofvan ifrån öfver församlin, gen och den fosterländska tanken. Ettlefve, höjdes för friherren, men han bad samlin-, gen hellre egna detta lefve åt den tanke han framställt. : Ett längvarigt jubel följde på frih. Hamiltons tal. ; Hr Widestrand helsade på Örebro stads I vägnar de samlade skarpskyttarne, öfverty-, gad om att de en gång skulle manligt kämpa för ett älskadt fädernesland. ; För denna skål tackade Stockholms) skarpskyttestyrelses ordförande kommendö-l, ren Egerström med några varma, kraftiga ord. 4 Derefter uppträdde hr Blanche, samma styrelses vice ordförande. Sedan det långvariga inbel, som helsade honom, ändtligen hunnit tystna, tog hr Blanche till ordet och yttrade sig ungefär sålunda: Svaret på skålen för skarpskytteidn är redan på förhand afgifvet : Det afgafs den stunden täckelset drogs från bildstoden derute, ty samma klara solstråle, som föll på tolkhjeltens bronsbild, föll äfven på frivilliga folkbeväpningens bajonet: ter, som omhäpnade densamma. Bildstoden duger och omhägnaden också, skulle jag tro. Den som icke tror på slumpen, utan på en högre makt, som anordnar allt, den såg deruti något högre än tillfälligheten. Engelbrekts bild kunde och borde ej resas innan den frivilliga folkbeväpningen stod färdig att emottaga honom. Och nu har detta skett: Folket har emottagit sin hjelte och det har helsat honom, såsom det höfdes, med vapen i hand. De statsmän, som under 1640-talet ledde Sverges öde, eröfrade mycket åt oss, som sedan gått törloradt; men när de afskaffade den allmänna folkbeväpningen, arfvet från urminnes tid, var det nära att Sverge gått samma väg. Sverge kunde resa sig och segra efter ett Nördlingen, men var så godt som tillspillogifvet efter ett Pultava. För första gängen då kunde vårt land hejdlöst sköflas af barbarer. Det är detta som hädanefter icke får. icke kan ske, ty folkets kraft, lagd i dagen af Engelbrekt, har vaknat efter seklers slummer. Numera talar saken för sig sjelf, och dess tal är flygande fanor och klingande spel, och vill man se det talet i skrift, skådom då dessa långa ordnade rader med sablar och bajonetter till sammanbindningstecken, och viljen I se skriften eklärerad, låten da blott elden spela utefter linierna. Man har hos oss uttalat det modstulna ordet: Centralförsvar, och vårt centralförsvar skulle då heta Carlsborg, hvars. väldiga murar trotsa de gröfsta pistolkulor. Nej, värt centralförsvar skall vara kring foten al Engel ; brekts stod. Då skall bronsen tala till uss, och i den skall genomglödgas af samma frihetslåga, 1 som fordom brann från Dalas fjell. och folket, åter kännande sin gamla kraft, skall kasta ut sin kedja med mångdubblad styrka. och då skall det heta: Ut med ringen, oupphörligen ut med ringen, till dess de, som äro utanför densamma, i kastats tillbaka i hafvets djup. Vi behötva icke säga att hr Blanches yttrande ofta afbröts och slutligen efterföljdes af siormande bifallsyttringar. Öfverstelöjtnanten frih. Vegesack, äfven medlem af Stockholmsföreningens styrelse och en bland dess deputerade, ställde en kraftig maning till skarpskyttarne att icke förtröttas i deras öfovingar och att sluta sig fast tillsamman i större grupper, emedan l. det icke finge olömmas att krioskonsten har