Aftonbladet – 16 oktober 1865, sida 2

het, allt hvad det eger heligt, kärt och dyrbart. Samtiden spänner sig ofta för hans triurmfvägn och efterverlden ätervänder ständigt med oförminskad lust till hans skapelser. om de eljest äro af rätta eorten, skådar och njuter dem med en kärlek, som aldrig svalnar och en enthusiasm, som aldrig förnötes. De gamle mästarne i skulpturens höga konst ryckte ej för evigt densamma med sig i grafven. Hvilande under några mörka århundraden, vaknade den till lif i samma mån deras efterlemnade arf började framdragas ur gruset af den antika verldens ruiner, och den har sedan nedstigit till samtiden likasom genom en glänsande tradition, i hvilken det är nordens stolthet att genom många frejdade snillen hafva deltagit och ånyo prydt verlden med odödliga arbeten. Så har deras konst på de många statybeprydda torgen bevarat minnet af våra konungsliga Gustaver och Carlar. Så har Thorvaldsen i bild framställt allt hvad kristendomen har högt och heligt: så har Fogelberg ur sagans dunkel framdragit Walhallas Gudar och Byströms mejsel skapat en mångfald af ljufliga sköna gestalter, vid hvilka ögat dröjer med undran och tjusning. Men midt ibland oss står han, som inom vårt fosterland är den närmaste länken i den konstnärliga traditionens gedja, han som vid de bortgångne mästarnes stoft upptagit de fällda verktygen och som fört dem med detta fruktbara snille, med denna frihet i omdömet, med denna konstnärsviljan lydiga mästarhand, som förvärfvat honom ett äradt namn i konstens historia och med herrliga skapelser riktat hans fosterlands kanstskatt. Han, som under Lundagårdens kronor förevigat dragen af vär störste sångare, som bland hufvudstadens blommor och löfsalar uppstält bilden af samtidens mest frejdade vetenskapsman och slutligen skänkt denna kraftiga stod af den gamle folkanföraren, som i sin enkla storhet skall stå här till stadig varning och väckelse. Honom gäller denna skål. Må han emottaga den såsom ett uttryck af allas beundran och tacksamhet; må han lefva länge för att öka det dyrbara arf han skall lemna efterverlden, må han uppfostra lärjungar. som en gång kunna föra den ar hans hand fallna mejseln. Hans minne skall lefva i hans verk i oförvanskelig ungdom, lik Valhails Hebe, den odödliggörande Idun. Eders Maj:t. mina heirar! En skål för prof. Qvarnström!? Hr Qvarnström svarade bland annat att han gladde sig åt dagens högtid icke blott såsom konstnär utan såsom svensk, derföre att svenska folket nu gäldat sin tacksamhetsskuld till Engelbrekt. Slutligen föreslog H. M. konungen en skål för Orebro stads välgång. hvarpå man reste sig från bordet. Kaffe intogs i hotellets smårum, der gästerna ännu uppehöllo sig någon stund. Den som derefter på vägen från hotellet passerade förbi stora torget möttes der af en ytterst präktig anblick, Engelbrektsstoden belyst af en elektrisk sol, som från kyrkofönstret gent emot bestrålade densamma. Effekten af denna belysning var ytterst praktfull. Till dagens högtidlighållande utomhus hörde slutligen ett på aftonen afbrändt ganska vackert fyrverkeri. Den sista, men icke minst storartade delen af dagens högtidligheter var slutligen Skarpskyttebanketten, som af Örebro stad gafs för samtliga närvarande skarpskyttar och ombud för skarpskytteföreningar. Den egderum å teatern, der scenen och salongen varo genom ett öfver den sednare anbragt provisionelt golf anordnad till en ståtlig festsal. :jet hade varit meningen, att damer skulle intagit logeraderna vid denna fest, men antalet skarpskyttar hade vuxit så, att man nu må ste för deras räkning taga allt tillgängligt utrymme i besittning, och trängseln var likväl ganska betydlig. Sedan en på teatern å ofantliga bord och vid småbord i alla sidorummen serverad sexa blifvit intagen, föreslogs konungens skål af Örebro: föreningens öfverbefälhafvare löjtnant Burdn. Då derefter folksången sjöngs och alla närvarande blottade sina hufvuden var det en särdeles vacker anblick att från någon af logeraderna öfverskåda hela den täta massan af hufvud vid hufvud, som fyllde de stora rummet ända från salongens fond till teaterns. Magister Lindblad föredrag derefter, un. der lifligt bifall, följande af honom förfat tade skaldestycke: Statt upp, o Svensk, eho du är, Dig stora andar äro när, Och höga minnen glimma! Statt upp och svara till en röst, Som talar Svenska i ditt bröst Med ord från fordomtimma! I dag ett budskap når dig än Från Enke!brekt och från hans män O Engelbrekt! Namn, som vi lärt Att hålla som en faders kärt Från våra barndomsdagar! Den frihetsglöd, som aldrig qväfs, Den lugna kraft, som ej förhäfs, Och lit till svurna lagar: Hvad svenska lynnet allt har bäst Vid detta namn är evigt fäst. På rätten våldet satt sin häl, Förtrampas skulle till en träl Vår gamle odalbonde ; Och nycklarne till Svea land, Dem hade främlingar i hand, Svenskhatande och onde. En adlig jagt bedrefs i ro På krämarns kram och bondens ko. Det är från gammalt Svenskens sed Att länge tåligt dragas med Ett rskyldt elände. Men nu blef luften dock för qvaf, Och herrarne ej visste af Förrn molnets blixt sig tände. Oh EKancelhrekt ur orufvan sick