Aftonbladet – 16 oktober 1865, sida 2

fdelningarne blifvit upplösta. Inqvartering ar dem beredd i flera offentliga lokaler, åsom skoloch gymnastiksalar 0. s. v., der senom komiterades i Örebro försorg halmväddar och filtar voro ät dem beredda, Festmiddagot og sin början Omkring kl. 5. Den egde um i hotellets stora sal och bivistades af iinkring 300 personer. Raden af skålar ippnades såsom öfligt med, konungens, föeslagen af landshöfding Åkerhjelm. Den ästa, för prins August, föreslogs af borgnästaren Bohman. Derefter tog H. M. orlet och föreslog skålen för dagens stora ninne i ungefär följande ordalag: ?De ärofulla och kraftiga drag, som häflen bevarat om våra store män, skola allid lefva i svenska folkets hjertan. Vi äro dag församlade att fira minnet af en man, som från främmande förtryck befriade denna svenska torfva, som är oss alla så dyrbar. Vi känna icke de tider, som kunna komma, men jag är säker derom, att om så fordras, skall svenska folket i handling visa, att Engelbrekts ande ännu lefver hos detsamma. Vi ha i dag sett hans stod resas, och med minnet deraf utbringar jag nu ett: Lefve Engelbrekts minne!? Ordföranden bland Örebro stadsfullmäklige, kamreraren Widestrand, föreslog deretter en skål för Norge, hvarpå följde en if boktryckaren Bohlin föreslagen skål för Dalarne, en minnet och löttets bägare. Riksdagsmannen Liss Lars Olsson tackade å sina landsmäns vägnar för denna skål, som han sade sig ha väntat vid detta tillfälle och till hvars besvarande han bad att få uppläsa följande verser: Jag ber här ett hyllningsord få gifva I min hembygds namn åt Engelbrekt , Till hvars minne häfderna uppskrifva Att han Sveas land till frihet väckt, Att med Dalamän omkring sin fana Han påbörjade sin äras bana. Fröjdas må väl alla Dalas söner, Att den hjelten föddes ibland oss; Ty den glans, som honom sjelf bekröner, Genom honom blir ett ärans bloss, Som ger ljus åt våra fäders minne Och en föresyn åt barnens sinne. Högsta fröjden, högsta lyckan blifver Dock ett fritt, ett räddadt fosterland, Derför Gudi främst jag äran gifver, Som oss skyddat med sin allmakts hand. Friden, som hugsvaiar våra dalar, Om hans nåd till våra hjertan talar. Högt må vi och våra barn förkunna Herrans lof. som våld och tvedrägt släckt, Och ett hedersrum i hjertat unna Åt den store hjelten Engelbrekt! Må den bild, som upprests till hans ära, Oss en lifvets lärdom innebära. Då skall först och främst vår högsta lycka Vi i lag och rätt och sanning se, Och i sträfvandet derför intrycka På vår samtid Guds välsignelse, Då skall enighet och frid oss leda Och vårt sanna väl i allt bereda. Skulle ock kring våra landamären Krigets åskor åter börja gå, Hoppas jag att svenska bondehären Mot förtrycket manligt skall bestå Och vid minnet utaf fädrens ära Nya lagrar uti striden skära. Samma anda, som i fordna dagar Födde mandom omkring Siljans strand, Lefver än och skall, om Gud behagar, Föra man ur hus för fosterland ; Ingen redlig Dala-son förglömmer Minnestaflan, som hans hembygd gömmer. Måtte konungen och landsmän skänka All sin tiilit till mitt gitna ord! Ingens ära har jag velat kränka. Endast kärleken till fosterjord Har förledt min oförfarna tunga Att om Engelbrekt och fädren sjunga. För vår konung vill en bön jag fälla Liksom ock för älskadt fosterland, Må den goda viljan mera gälla, An hvad arbetet kan ge ibland, Må den gode Guden oss bevara Och i strid och friden med oss vara. Gif, o Gud, att mina fäders bygder Må i kraft och mandom väl bestå Och att Engelbrekts och Wasas dygder Må i oss en ny föryngring få, Så att mina ord en sanning blifva Då du vill en gång ett prof oss gifva! Brukspatron Montgomery-Cederhjelm föreslog derefter en skal för den skald, hvars förverkligade dröm man i dag skådat, för dr Gumelius, som påmint svenska folket om den skuld det hade att gälda åt Engelbrekts minne. — Dr Gumelius yttrade i sin tacksägelse för skälen, att hän ingenting skulle ha förmått, om han icke hade berört en sträng, som fann genljud hos alla. Lektor Broden föreslog derefter skålen för professor Qvarnström i följande ordalag: Den skål jag har i uppdrag att föreslå ansluter sig nära till den föregående. Den ären tacksamhetsoch hyllningsgärd åt den konstnär, hvars snille gifvit form och kropp och anletsdrag åt det minne vi i dag firat. Vi menniskor äro en gång så beskaffade, att bilden griper oss både lättare och mäktigare än tanken, ja att den sednare ofta behöfver den förras medium för att ej blott rätt klart, utan äfven rätt innerligt af oss fattas. Att förmäla dem båda med hvarandra, att sammangjuta dem till en enhet, det är konstnärens företräde, det förmår han ensam. Den vetenskapliga forskningen. tankens hårda arbete kunna blott eröfra sanningen litet efter litet, och seklers ansträngningar åstadkomma dock endast styckverk; konstnären ensam är det förbehållet att på en gång och ofta likasom på lek skapa fulländade typiska gestalter. på hvilka intet är att rätta och förbättra, intet att upphäfva eller ersätta, ty af sådan natur är det sanna konstverket. Sålunda förmådde Phidias konst nedkalla gudarne från deras Olymp och ställa dem i hela deras odödliga skönhet evigt närvarande fram för folkets blickar, och i marmor och bronz skrifva Roms och Greklands historia genom att uppställa deras hjeltar och store män likasom i letvande personlighet på sjelfva skådeplatsen för deras idrotter. Derför är också konstnären mensklighetens söndagsbarn, dess älskling framför alla, den, på hvilken gudomens begålning i fullaste mått nedstigit; derför kunna vetenskapsmannen, forskaren, tänkaren visserligen vinna rykte, bevr ÖR 0 om undran, ja vördnad af samtid och efterverld, men deras kärlek, deras förtjusning tillhöra konstnären och detta med en styrka, som man blott kan härleda från hans kallelse att lefvande bild förklara allt hvad som gör ett folks ära och stolt