Aftonbladet – 16 oktober 1865, sida 2

sorgset bref. Gilberts hjerta hade blifvit trött vid den länga pröfningen. Det går nog an att skiljas i en heroisk sinnesstämning och lägga sig sjelf såsom ett villigt offer på pligtens altar — det är tungt, men äfven berusande — det är en upphöjd sorg, som kan uppväga hvarje slags fröjd. Men tungt, o hur tungt och bittert är icke ettlidande hjertas långsamma qval? Längtan växer dag för dag, men blir aldrig tillfredsställd. Så hade Gilbert utan tvifvel känt, då han skref, ty alltefter som Beatrice läste, inverkade hans bittra sorg på henne; hennes fulla hjerta flödade öfver. Hon kastade sig ned i gräset och gaf fritt lopp åt sin sorg. Skulle hon aldrig få å:erse Gilberi? Det var ätminstone något som hon tycktes frukta. O ve, Carnonsie var hennes fängelse, och han kunde icke komma till henne, och hon tick ej gå till honom! O, att hon vore fri och finge fly till honom ! Hennes tårar föllo likt regn på gräset, men ljudet af sakta steg kom henne att fara upp. Hvem var det väl som nu kom för att spionera på henne? Hon såg sig om och såg med förvåning Antory Gervoise. Ja, hon kunde:cke tvifla på att det var han. Han säg henne ej, utan smög framåt. med sakta steg och spejan:e blick. Hvarför har han kommit tillbaka? tänkte Beatrice med misstrogen öfverraskning. Som en blixt for nästa tanke genom hennes hufvud: Antony tog vägen åt skogen, den väg, som förde till det bus der Stones bodde. Beatrice hade hela tiden blifvit förd bakom ljuset. Hon dolde ansigtet i händerna och sökte bringa reda i sina förvirrade tankar. Slutligen kom Beatrice långsamt, wen säkert till sanningen — en sanning, som hon aldrig skulle ha föreställt sig, så djerf och så dristig var planen. Antony Gervoise hade aldrig lemna buset I