Aftonbladet – 16 oktober 1865, sida 2

välgång, upplysning och sjeltständighet. Då skall ärans glans alltid omgifva det svenska namnet! Följande kantat, med musik af direktör Lewerth, afsjöngs härefter från orgelläktaren: RECITATIV. Från minnets verld, der häfden Dig förklarat, träd fram, till lif af korstnärns händer väckt, inför Ditt tolk, hvars frihet Du försvarat, hvars rätt Du häfdat, ädle Engelbrekt! Tag vårt lof, Du arm, som fällde våldets örn med dygdens kraft, då Ditt fosterland det gällde! utan Dig ej värn det haft. På historiens blad, de flesta, stod, att natten länge räckt; bladet vänds och på det nästa strålar namnet Engelbrekt. QVARTETT,. O Svea! lycklig var Din Jlott, då Du en son i honom fått, som ärft sin moders sinne! Hvad herrligt framtidshopp Du har, om blott hans ande lefver qvar så länge som hans minne! Kör. O Kung, o Folk, o Fosterland! Från fjell till fjell, från strand till strand vi sjunga hjeltens ära. Från dag, som blef, till dag, som är, ej Svea födt en son mer kär, ess hjerta mera nära. Recitativet i kantaten utfördes af hr O. Strandberg. Akten i kyrkan afslöts derpå med afsjurgandet af de båda sista verserna af psalmen n:o 383. Processionen begaf sig härefter ut på torget, der midt för den ännu i ett hvitt täckelse höljda stoden var uppförd en estrad för konungen och honoratiores. Sedan alla intagit sina platser, uppspelade musikkåren Björneborgsmarschen. Då den tystnat, utropade konungen: Lefve Engelbrekts minne! och i samma ögonblick föll täckelset. Omstrålad af det rikaste solljus stod der nu den herrliga bilden, en stolthet för det tidehvarf, som rest den, en prydnad för det samhälle, som närmast får ega den, en ära för den konstnär, som skapat den. Fanorna sänktes, hufvudena blottades och Orsamarschens toner klingade friskt i den rena klara luften, alltemellanåt ötverröstade af de på afständ dånande kanonerna. Härefter följd: de parsderande truppernas defilering. Denna del af festen hade utan tvifvel en vida större betydelse än ett vanligt militärskådespel. Det var icke här de uppträdande truppernas massa som imponerade, icke heller deras utrustning eller hällning eller hvad annat som man ur militärisk synpuukt kan vid ett sådant tillfälle fästa sig vid. Det var den omständigheten, att det var folket i vapen, som vid deras anblick ovilkorligt hos hvarje tänkande måste väcka känslor af glädje och stolhet. Först och främst denne vär indelta soldat, på samma gång krigare och medborgare; vidare dessa män af skilda yrken och från skilda orter, representerande tusentals andra, likasom de sjelfva, på samma gång medborgare och krigare. Och sist denna skara af ynglingar, landets framtid och hopp i så många afseenden, folkbeväpningsidens yngsta representa, ter och säkert dess blitvande ut bredare och befrämjare. Var någon del af ett så skönt och storartadt belt egnadt att göra ett djupare intryck än det öfriga, så skulle det möjligen ha varit dessa landt kompanier, i hvilkas gång och hällning man lärt spårade det härda arbetets söner, men hvilkas närvaro här under vapen så vältaligt vittnade hurn den frivilliga folkbeväpningens id trängt så djupt ned till den stora massan af nationen, att den väl kan anses såsom för alltid sammanvuxen med henne, såsom en gäng för alla införlifvad med våra seder. Efter defileringen uppställdes trupperna i haie längs Drottninggatan till dess konungen passerat. De närvarande skarpskyttarnes antal torde uppgått till 900 å 1000 man. Carolinska skolans kadettkompani räknade 120 man. Det var således äfven till nume rären ingen obetydlig styrka. Också hvimlade alla gator af skarpskyttar sedan någon stund efter aftäckningshögtidlighetens slut Bsstterhodt rr Orbea ve on ÄNDA milk det so åra AA