Aftonbladet – 14 oktober 1865, sida 3

Han hellre såg i folket blott en slägt Förent i samma hem, förent i faror, Arbetsnde för ett .ch samma mål: Gemensam lycka och gemensam trefnad. Det arma fosterlandet skiltadt, styckadt Emellan stånd med fjerran skilda syften, Fördelar, slägtförbindelser och seder, Samt ofta söndradt uti blodig tvedrägt, Var honom ämne för en bitter sorg. Ännu fanns mindvet qvar från gamla tider, Då Sverges bondehär och bondeting Inom sin krets slöt allt hvad landet egde I duglighet och mannakraft och vishet Utmärktast, bäst och ädlast. Då blott kungen S:od ötver alla, när han trofast vårdat : Hvad lag och sed ät landets söner kräfde. Det sambällsskicket glömdes ej så snart Af Sverges fria män. Det är ännu Kanske ej plånadt ut ur folkets minne.? Han hade talat varmt och orden flöto Med oafbrutet svall från hjertats djup. Jag lyssnat stu på deras klara flöde; Nu bröt han af och syntes något brydd. Men åter tog han sträxt icen till orda: Förlåt mig?, sade han, om mer utförligt Jag Engelbrekt och -hans bedrifter prisat: Det finns nog sådana, som dem förringa. Ljuft var för mig att ställa fram i dagen, Hur rättvist hela folkets tacksamhet, m också sent, har helgat denna gärd t folkets stridsman, den af Sveas söner: Som kämpat först för bondens rätt och frihet Samt med sitt blod beseglade sitt kall.? : En stund jag ver ej viss om ordens syfte. De kraftiga uch sanna taltes ut ! Med värme, men med hetsig, -stridbar ton, Liksom till kamp han velat mig utmana. ! Jag ville icke ge ett retsamt svar, Men hellje känslang heta svallning Nigna,