Aftonbladet – 14 oktober 1865, sida 3

deles skadad, men Ihennes pahalida Kkladning, Iorkläde och ett medhaft paraply blefvo, som man säger, lågornas rof. Riksdagsmannavalen. Presteståndet. Vid i d2g inför Stockholms stads konsistorium förrättadt val till riksdegsman i prostestindet efter framlidne kyrkoherden i lara församling doktor Wensioe, erhöll kyrkokerden i Jakobs och Johannes församingar doktor Lundberg 6 af de afgifna 8 rösterna. De öfriga 2 rösterna tillföllo, den ena kyrkoherden i Ladugårdslands församing Lindsten och den andra kyrkoherden i Kungsholmens församling, hofpredikanten Schultzberg. Bondestöndet. Konungens befillningshafvandes i Göteborg utsläg af en 31 bistl Aug., hvarigenom de af åtskiliga Personer anförda besvär öfver Hemmnsegaren A. Anderasöns i ntugan vakF till riksdagsman tör Inlands Södre, Nördre, :lorpe och Fräkne härader ogillits, är den 25 sistl. Sepf. af K. M:t faststäldt. spe Borta och hemma. Hit upp vi.drogo utti djupa leder, Fram under fanor bjöljade vårt tåg. Då plötsligt, som om blixten slagit neder, Stod skaran stilla, !lik en fjettrad våg: Det blef ett sorl — en ring vi hastigt knöto, Iy Sverges räddare vi midt ibland oss slöto. Han var det. Ack! vi stodo honom nära, Då han vår varma helsning tog emo: Det var, som Norden kastat till hans ära En krans af ynglingar för hans fot; Uti hans Ulick stod skrifvet had han tänkte: Det var den bästa krans, som Norden honom skänkte. Här är Hans graf. Så sänkom våra fanor! Här är det unga Nordens vallfartsort: Det rycker ut -på tusen skilda banor, port Hans bragd har hv : hvärtut vi än må tåga, Den lyfter, skimrande, mot himmelen sin båga. Det största och renaste af Sverges stora minnen har i dag firats, och den skald, af hvilken jag lånat de anförda helt sisst icke anse dem mis nom att ha lämpats tillen sådan äminnelsefest. Min svaga stämma skall icke blanda sig med de värdisgare röster, som tolkat betydelsen af depusa minnets högtid, endast uttala den allmämt delade glädjen öfver att den firats i närvaro af landets konung, folk ombud och frivillliga folkbeväpning. Könungen skall säkcerligen återvända derifrån med: ett. ännu, djupare medvetande dm den höga, nästan fruktansvärda mening, som ligger i hans eköna valsprö skarpskyttarne med en ännu kl i om det stora och ädla i sin sj ppgift, och folkombuden med. stirkta föresatser att åt lösningen af-fosterkndets lifsfråga egna sina bästa krafter och äfven stora offer, om de så anse hvad naionen af dem kräfver. I hvarje ädelt bröst måste minnet af Engelbrekt Engelbrektsaa hafva verkat till att elda modet och adla ippsåtet. Ingen, som värdigt begått denna åminnelsefest, kan gå tillbaka (till sina värt med sjelviskhetens öfvermodiga anspriäk, ej heller med denna klenmodighetens tinisströstan, som nåderstundom faller öfver äfven den starke, och som: en gångiuftån en: af: vir tids ädlaste mäh frampressade dettta tröstlösa utrop: ?Vi måste passa på-vår tjenst, ehuru i: allt fall: hvarje enskildt bremödande faller fruktlöst i en förmögled steat och en förruttnad kyrka?.: ej, med friskt mod och varm nitälskan må det stora verket gripas an, med denna förtröstan och kälrtek, åt hvilka skalder gif-, vit ett så skönt uttryck i dessa ord: O land, du tusen sjöars land, Der sång och trohet byggt, Der lifvets haf oss gett en strand, Vår forntids land, vår framtids land, Var för din fattigdom ej skyggt, Var fritt, var gladt, var tryggt! Din blomning, sluten än i knopp, Skall mogna ur sitt tvång ; Se, ur vår kärlek skall gå opp Ditt ljus, din glans, din fröjd. ditt hopp... När denna tidning nästa gång utgifves, har riksdagstrumpeten redan skallat; rikshärolden och hens granua följe hafva kring gator och torg utbasunut, ett rikets fäder och vise äro här. Vid hvarje riksdag har man hittills ömsom gycklat, ömsem