Aftonbladet – 13 oktober 1865, sida 3

ken, som, efter att muntert ha sprungit och fit genom Carnoosies egor, fortsatte t lopp i skuggan af skogens väldiga träd. När hon hade gått ungefär halfva vägen, satte hon sig ned och hvilade. Platsen var vacker och mycket tyst. Vattnet flöt med sakta sorlande öfver sin sandbotten, träden dallrade i solen, och fäglarne sjöngo i trädens löfrika kronor. Huru ofta hade icke hon och Gilbert suttit tillsammans på detta ställe och sett på det framilande vattnet, det gröna landskapet der bortom och den blåa himlen med dess strömoln. O, om han helt plötsligt kom till henne! Om hon ännu en gång finge se, höra och röra vid honom! Hennes hjerta bultade vid denna tanke; hon slöt sina ögon och ville icke låta äsynen af något yttre föremål förjaga denna ljufva och lyckliga uppenbarelse. Men Beatrice hade knappt tillslutit sina ögon förrän en hvardaglig röst bröt förtrollningen och lät den kära illusionen föras bort af vinden. Sätt ner stolen här, Rosy?, sade den. Beatrice spratt upp, och på andra sidan om bäcken säg hon en grähårig man med klokt utseende, en ganska täck flicka klädd i halmhatt, och mr Gervoise. En enda blick på gruppen var tillräcklig: de voro vänner ja intima. Mr Gervoise hjelpte Rosy att sätta ner fältstolen, och Kosy såg upp i hans ansigte med ett skälmskt leende, och fadren såg på, allt under det han på samma gång ordnade sin fiskredskap. De voro förtroliga vänner, och de der voro Stones, naturligtvis! De hade icke märkt henne, och Beatrice steg upp och gick vidare, och hennes hjerta betogs utaf en af de djupaste känslor af medlidande som hon någonsin hade rönt. Dessa voro således mrs Gervoises nya offer. Men vord de offer? Den der gråhärs