Aftonbladet – 13 oktober 1865, sida 3

matros yttrade härom: I dag är gubben (kaptenen) i tagen; fartyget ligger 11 fot, och vi ha inte mer än 10 fots vatten i ån.? Vi hinna icke upp till staden — denna spara vi till hemresan — men vi taga hamnen vid Brobänken? i ögonsigte. Tjugo år ha omgestaltat denna. För så långt tillbaka sedan var ?Brobänken?, som ligger ett godt stycke från sjelfva staden samt utgör en utfyllning mellan Gebeån, hvilken här utfaller i sjön, och yttre fjärden, en tyst promenadplats med vackra aller. En del af dessa äro nu spolierade, och nära intill det ställe, der italienaren Grischotti då höll ett schweitzeri, ligger nu Gefle—Faln-banans stationshus, en stor byggnad af trä. I stället för promenerande stadsbor, vandra nu hit Dalarnes och Gestrik lands skogar. Betydande upplag af trävaror fylla båda stränderna vid än, bantåg komma och gå. I ån, i den nyanlagda hamnen Isamt ute på den stora redden ligga en mängd skepp, som alla lasta trä. ?Trä, trä, trä?, är Norrlands lösen. Vi anmärka att en stor del af fartygen bär den vackra norska flaggan, hvilket norrmännen också göra sig all ära af ati visa, ty den röda och hvita duken fladdrar högt från gaffeln på alla fartygen. Det är ett af våra aftärsmäns vigtigaste problemer i dessa tider att lösa den frågan huru det kommer sig, att brödrafolket i så hög grad öfverflyglat oss i skeppsbyggeri och fraktfart. Kring stränderna ef den yttre Geflefjärden observera vi en mängd täcka villor, som uppstått på de sista åren samt egna i förbifarten en vemodig blick åt stadens fordna befästning, Fredriksskans, om vi erinra oss namnet rätt. På slutet af 30-talet var en gam mal finsk major, allmänt bekant under namnet Puff?, kommendant derstädes, och när ångbäten Norrland i gamla tiden passerade, erhöll den salut. Gjorde man ett besök hos gubven, fick man derjemte höra hur han en gång i början af 1800-talet skjutit ett ryskt krigsfartyg i sank. Ta mig tunnortusan, sköt jag icke en kula, puff, i skrofvet pån, pvff, så att den santans f— sjönk, puff, puff, puff, och eftersom ryssen kallar min skans smör-. asken, puff, så skall jag väl ännu servera honom en smörgås; om han kommer hit, puff, puff, puff?. Nu är skansen utan bestyckning — den sålde man på auktion — och besättningen — ef den blef visst till elut hvarenda man ?bortskänkt? — och kommendänten indrogs af döden. I följd af sin svåra last framskred Chapman längsamt och gjorde knappt 6 knop i timman, Vädret var vackert med fullkomlig sommarvärma, och sjön alldeles lugn, så att man kunde njuta af färden. I samma mån, som man kommer norrut, förändrar kusten utseende. Höga berg, hvilka resa sina toppar bakom hvarandra, blånande i fjerran,; erbjuda slättbons öga en angenäm och omvexlande syn: De med barrskog och löfskog, den sednare nu skiftande i gult, beklädda närmast liggande bergåsarne, genomskurna af djupa dalgängar, bilda vackra dekorationer i detta rika natursceneri. Ser man åter åt motsatta sidan har man endast himmel och haf samt en och annan segiare vid horisonten. Belyst af en klar Septembersol uppfriskar en sådan tafla sinnet och under åskådandet deraf ilar tiden lätt förbi. Vid ingåendet till Stugsundet, Söderhamns lastageplats, belägen omkring en fjerdingsväg från staden, passerar man förbi flera betydande träupplag. Sandarne heter upplagsplatsen för Arkesta ångsåg, förbunden med hafvet genom en mindre jernbana. Detta etablissement tillhör Dickson, hvilken såsom bekant slavit under sig ofantliga skogsområden öfver hela Norrland samt är dess skogars farligaste buse. Vidare ha vi här Bergviks, Marma, Edefors m. fl. sågars lastageplatser. i Hvilket lif och hvilken verk: samhet! En mängd fartyg ligga äfven här förtöjda, för att lasta virke, och vi göra samma anmärkning att de flesta af dem föra norska flaggan. För 30 år sedan kände Helsingen ej det värde som låg i hans skogar, och från Stugsundet samt närliggande lastageplatser utskeppades ej många trävarulaster om året. Nu befraktas här årligen flera hundra större och mindre fartyg, skogarne erhålla allt större och större värde, förut otillgängliga vattendrag upprensas, nya kommunikationer skapas öfverallt, och en förut fattig befolkning finner en riklig arbetsförtjenst. Om sättet hvarpå skogarne afverkas, är dock, såsom man vet, åtskilligt att säga. Vid Stugsundet observerade vi något, som smakade nästan amerikanskt. På andra sidan om hamnplatsen, tvärt öfver sjön. der några skjul och ett par kökhus för de talrika fartygens besättningar voro uppförda, ådrog sig en liten besynnerlig träbod, omkring 5 alnar hög och 8 alnar lång, vår uppmärksamhet. På ytterväggen lästes i 3 alnars höga bokstäfver: ?Fotografisk atelier?. Konsten att ?skylta? är, såsom man ser, i jemförelse härmed i Stockholm, ännu i sin barndom. Ju längre norrut man kommer, dess mer imponerande blifva naturacenerierna. Högre och tätare resa bergen sina toppar, bakom terrasslikt liggande främre bergåsar, rikt beklädda med skog, men vegetationen i dalarne förlorar å andra sidan allt mer och mer sin saftighet. Städerna Hudiksvall och Sundsvall, dit man inlöper gerom mindre skärgårdar, dervid samma öfverraskande anblick af ångsågar, skepp samt stora upplag af plank och bräder, erbjuder sig, anlöpas. Åt dessa städer skola egnas några ord på nedresan, liksom åt Hernösand, hvars läge är särdeles vackert, en äkta norrländsk vue. Vi taga här farväl af Chapman, som skall ända till Uleåborg med anlöpande af Örnsköldsvik, Umeå, Rathan, Skellefteå, Piteå, Luleå och Haparanda.