Aftonbladet – 13 oktober 1865, sida 3

rättvisa vederfaras. Landet är, som man vet, utfattigt på adel, och bördsfördomarne ha der aldrig slagit rot i folkmedvetandet, lika litet som den nya rangrullan gjort det. klagligen mycket oklara begrepp om anors betydelse. Han tycker mer om god och frisk timmerskog än om gamla mögliga stamträd, och derutaf kommer förmodligen också, att han sätter högre värde på en titel, som antyder att egaren possiderar skog, än på en titel, som endast antyder besittgen af stamträd. Han älskar blott solida titlar, såsom brukspatron, sågverksegare, grosshandlare eller andra, som grunda sig på verklig realitet. Ett von eller af, eller också andra idella ?karakterer, såsom hofoch kammarjunkare m. m., anser han deremot jemngodt med krusadt papper till omslag för karameller. Allmogen åter är ej så noga. Den säger harre?, ?han? eller hon?, ehuru den derigenom riskerar att af den allrasimplaste stockholmsmadam bli dragen inför rätta för oqvädinsord och bötfäld till 2 rdr 50 öre. Efter denna allvarliga betraktelse öfver den yttre ?karakteren?, d. v. s. titeln, må det också tillåtas oss att säga några lika allvarliga saker om norrländningarnes inre karakter. De äro ett sjelfständigt folk,som på alltför långt håll betrakiat ?royautns imposanta emblemer?, för att vara förblindade deraf, för litet kujonerats af mäktiga herrar och stora magnater, för att vara servila, samt aldrig i sina skogar sett ens en skymt af någon infödd komiterad för den sjelfständiga adelsassociationen?, för att ha ringaste begrepp om, att landet skulle gå under om dessa stödjepelare icke uppbure monarkien. Norrländningen vet ej af andra anor än odalmannens. Oberoende och kraftfullt har detta folk förut lefvat bland sina skogar, I floder och berg, och det gör så än i dag. Det har aldrig kännt något förtryck annat än af den karga natur, som det mäste af vinna sin existens med strängt arbete. Man reser utefter kusten genom hela Medelpad, Helsingland och Gestrikland utan attse ett enda större gods eller ens en mindre herrgård --med förslatvade och fattiga underhafvande. Man ser endast prydliga bondgårdar samt numera en mängd sågverksetablissementer. Förenämnda starka sjeltständighetsoch frihetskänsla hindrar dock icke norrländningen från att vara ytterst konservativ, såväl i politik som ekonomi. Till sin skada vidhåller han envist inrotade gamla vanor, seder och bruk, men detta kommer sig icke af bristande kärlek till friI heten och framåtskridandet, utan af bristande upplysning. En ljusare fiamtid är dock öppnad för Norrland genom det lif och den verksamhet, som på sista åren der uppstått. : Men vi återvända till Chapman, som denna gång var fylld af passagerare och så lastad med gods af alla möjliga slag, att det för-ut och midskepps var omöjligt att komma fram annat än genom en smal ränna på styrbords sidan. Också var fartyget nedtryckt ända till 11 fots djupgående. Påföljande morgon skulle vi bege oss upp på akterdäck, för att njuta af det herrliga vädret, men ej en qvadrataln fanns der heller ledig. Med resignation klefvo vi derför högt upp på några lådor och sågo oss snart omgifna af en hel hop älskvärda norrländskor, hvilka till en början funno detta sätt att sörja för passagerarnes beqvämlighet något ovanligt, men slutligen gjorde precist som vi. Nu sitter jag på femte raden?, hördes en klingande frisk stämma; ?du på andra raden, och du, Clara, på amfiteatern?, och så var konversationen mellan damerna i gång om stockholms-teatrarne, Svarta Dominon?, Trubaduren? och — 0 himmel! — äfven Kärlekens Blindbockar, som fick sin dödsdom, ?Det er et smukt Veir?, ljöd i detsamma en mild stämma, adreeserande sig till oss, som hittills varit stumma såsom fiskar, och vi hade nöjet höra oss tituleras för ?De?. Hvilket enkelt tilltalsord, så himmelsvidt skildt från herr grosshandlaren, herr brukspatronen, och hur lätt att komma i samspråk med fruntimmer, som icke mäta måttet af sin uppmärksamhet i umgänget efter titlarnes längd. Hur mjukt och behagligt sades icke detta ?De? af den allrasötaste mun, och hur väl klingade ej i våra öron detta pronomen. Den milda röstens egarinna var nygift, hade med sin man gjort en tur genom Danmark och Sverge samt var nu på väg hem till Trondhjem öfver Sundsvall och Östersund. Som bekant, leder i våra dagar en pyanlagd präktig väg från förstnämnda stad genom Jemtland till Norge, och der men för 20 år sedan med möda klöfjade? sig fram, åker man, om man vill, beqvämt med spann. Min nya bekantskap beklagade till slut däckspassagerarne, hvi!ka, uppkrupna på riktiga berg af gods, tillbragt natten. Nu syntes emellertid ingen nöd gå åt dem, ty de inhändigade ur matsäcksskrinev Guds gåfvor, bestående af hopvikna ?tunnbrödskakor?, hvilka upprullade ha en diameter af sex qvarter, jemte getost, rehnstek och fläsk, hvilket sednare ej undergått mikroskopisk undersökning. Törhända också att de ätande aldrig hört ett ord om trichiner, i så fall skulle kanske aptiten ej varit så god. Under dagens lopp gjordes för öfrigt musik. Ett likaledes nygift svenskt par, som var på väg för att bosätta sig längt in i Herjeådalen, stämde så väl ölfverens, att han spelte viol och hon piano. Sånger presterades äfven af sångare från de tre brödraländerna, så att vi hade en ordentlig skandinavisk konsert, dervid de olika parterna alternerande prisade Norrlands skogar, Norges Fjelde och Sjellands ?yndige? slätter. Dagen förflöt ganska angenämt, och på En norrländning har följaktligen och be